Ord och Bild: 1897

några ord om min resa genom asien.

429

halfvilda asiaterna, måste han genom vänlighet söka vinna deras tillgifvenhet, men den europé, som genom ett arrogant uppträdande och genom att se ned på asiaterna såsom lägre väsen stöter dem för pannan, han reser i sin egen väg hinder, som äro svårare att öfvervinna än de, som naturen och elementerna bjuda på. Äfven sådana resande hafva funnits, och undersöker man de omständigheter, under hvilka några af dem blifvit mör-

komma, och själf får ansvara för provianteringen, eller också köper man dem. Provianteringen är dock under vintern ganska svår, och man måste medtaga ett antal extra hästar för att bära fodret. Under sommaren, då bete finnes, är saken enklare.

I de högalpina trakterna i östra Pamir, mellan 4,000 och 6,000 meters höjd, använde vi däremot alltid jakar, hvilka i dessa trakter vida öfverträffa hästarna

alai-kedjan sedd från is-fairan-dalen.

dade, finner man i alla fall — utom Adolf Schlagintweits — att de själfva bära skulden för sitt öde.

Om jag nu skulle nämna något om de olika resesätten, så kan till en början sägas, att »de äro mångahanda» och växla för olika trakter, men det sätt, hvarpå man vanligen tar sig fram, är dock ridt.

Under resorna i Pamir använde jag vanligen hästar; antingen hyr man dem af en karavan-baschi, som då får bära förlusten af de djur, som möjligen om-

och utan synnerlig ansträngning fördraga 400 mm:s lufttryck; de skaffa sig äfven i ogynnsammare trakter bete och äro alldeles icke nogräknade i detta afseende, och de taga sig med vighet fram äfven i terräng, där människan stannar — såsom på hala gletschrar, i djup snö eller i halsbrytande blockmoräner. De måste dock vara väl tränerade ridjakar, eljes vägra de ofta att anstränga sig.

På låglandet, utmed Kaschgar-darja och mellersta Jarkent-darja, använde vi