Sida 462
Några ord om min resa genom Asien. Af Sven Hedin. Med 10 bilder, hvaraf 8 efter teckningar och fotografier af författaren
430
sven hedin.
min ridkamel på färden till lop-nor.
arbor, höga tvåhjuliga kärror med betydlig bärkraft och dragna af tre hästar, af hvilka de två äro anspända i långa rep, den tredje går mellan skacklorna. Arborna skrida långsamt och knarrande fram genom det djupa dammet på landsvägarna, och bjällerklangen från hästarna ökar ytterligare det söfvande i detta fortkomstsätt. Då man stannar öfver natten i ett karavanseraj, måste en man sofva i hvarje kärra för att skydda bagaget mot tjufvar. Från Ping-fan till Liang-tscheo utmed stora muren i Kan-su färdades jag också med dylika åkdon, och från Kwei-hwa-tschung till Kalgan i en liten kinesisk kärra af samma slag som mandarinerna vanligen nyttja. Från Kalgan till Peking, där vägen är bergig och stenig, betjänar man sig bäst af bärstol (tå-djå), buren af två mulåsnor, men låter bagaget gå med karavan.
I de vilda höga trakterna i norra Tibet utgjordes min karavan af hästar, kameler och åsnor, och jag fann, att kamelerna bäst stodo emot strapatserna i dessa nejder, där man kan få vandra i en vecka eller tio dagar utan att se en betesplats;
90 % af karavanen omkom af utmattning och hunger; af kamelerna gingo blott 50 % förlorade.
Till ökenfärderna i Takla-makan och till Lop-nor voro naturligtvis kameler de enda användbara djur. Jag hade en kamel, som under 13 dagar icke fick en droppe vatten, men sedan vi nått Kho-tan-darja och han fått dricka och äta sitt lystmäte, dog han. Den bästa tiden att korsa sandöknen är januari och februari, ty då infaller kamelernas brunsttid, och de äta då obetydligt, hvartill kommer att de i kylan kunna försaka vatten mycket längre än under den varma årstiden. I afseende på bete behöfver man icke heller oroa sig för kamelerna, ty de äta nästan hvad som helst, men de fördärfvas snart, om man öfveransträn-ger dem, och man gör klokt i att unna dem minst hvar fjärde dag till rast.
Endast vid nedre Tarim och på Lop-nor hade vi tillfälle att använda kanoter till färdemedel; på sjön erbjuda de det enda möjliga sättet att taga sig fram, och utmed floden öfverträffa de alla andra transportmedel, om man icke har allt för stort bagage, då man äfven här måste använda karavan.
I afseende på proviant fann jag, att européen med fördel kan lämpa sin matsedel efter bruket i de trakter, där han drager fram. Hos kirgiserna lefde jag mest af jakgrädde, mjölk och fårkött samt ris, som öfver hela kinesiska Asien är invånarnas förnämsta näringsämne. Konserver medföra alltid en behaglig omväxling, men när färden går löst på åratal, kan man icke släpa med sig tillräckliga kvantiteter däraf. Under de tider af sommaren, vi tillbringade i Ost-Turkestan, lefde jag nästan uteslutande på vegetabilisk föda, först och främst ris, samt därtill drufvor, aprikoser, meloner, äpplen, päron och gurkor.
Källa: Project Runeberg ·
