Sida 568
Réjane. Några intryck från föreställningarne i Köpenhamn af Carl Behrens. Öfversättning från författarens manuskript. Med 3 bilder
526
carl behrens.
terade sig: Sardous »Madame Sans-Gëne», ett skådespel, hvari en världshistorisk figur som Napoleon göres till en vanlig intrig-komedihjälte, Napoleon sedd med sin kammartjänares ögon, som en utmärkt svensk litteraturhistoriker träffande har sagt.
Från Paris hade man hort ampla loford om Madame Réjanes tolkning af den sardouska rollen, som hon spelat hundratals gånger. Och det var just detta man märkte: de hundratals gångerna. Rollen utfördes som ett virtuosnummer, som var inexerceradt till punkt och pricka, men spelet imponerade icke. Åskådarne rycktes icke med, som de kunna ryckas med af stor konst. Konstnärinnan var trött och blef dessutom något modstulen af att märka, att hon icke hade publiken med sig.
Och dock — det fanns scener, där Réjane strax häfdade sin konstnärliga öfverlägsenhet, de scener där marskalkinnan uppträder inför Napoleon, berättar för honom om lifvet i hären och kräfver honom på den tvättnota, för hvilken han är henne skyldig sedan sina unga löjtnantsdagar. Den känsla och det humör, som här bröto fram som klara källådror genom hennes spel, skälmskheten i den strålande blicken, leendet kring munnen, som blottade en skinande rad hvita tänder, den lilla smidiga figuren, som stod så tvärsäker inför den mäktige härskaren — här kom den lefvande människan fram, som man annars förgäfves sökt bland de flacka teatereffekterna.
Men så försvinner intresset i sanden, i en scribesk intrigkomedis intresselöshet, och madame Réjanes spel blef egendomligt hållningslöst, färgerna blefvo urblekta, och man frågade sig själf: Är hon verkligen så stor, kan hon nämnas på samma gång som Sarah Bernhardt och Eleonora Duse? Hennes nästa roll lämnade jämväl denna fråga obesvarad. Det var Nora i »Ett dockhem», hittills Ibsens enda verkliga succes i Paris, och till att han den gången slog igenom säges madame Réjane hafva bidragit på ett mycket afgörande sätt. Härpå tviflar jag ej, sedan jag sett henne spela rollen: en parisisk Nora, graciös och pikant, men ingalunda den norske skaldens kvitt-
som den första, då stå dessa aftnar som märkedagar för hela säsongen, minnen, till hvilka man gärna återvänder i de ögonblick, när sinnet kännes missmodigt öfver dagens tomma gyckel och andefattiga krimskrams.
Sådana teateraftnar voro de två sista
RÉJANE SOM MARSKALKINNAN LEFEBVRE I MADAME SANS GÈNE.
af de fyra föreställningar, som madame Réjane nyligen gaf i Köpenhamn.
I början såg det nämligen icke ut som om utbytet skulle blifva så betydande. Konstnärinnan anlände till staden en timme före första föreställningen. Hon var trött och jäktad, och detta märktes tydligt, allt för tydligt på hennes spel. Och så var det i ett flackt schablonstycke hon presen-
Källa: Project Runeberg ·