Sida 569
Réjane. Några intryck från föreställningarne i Köpenhamn af Carl Behrens. Öfversättning från författarens manuskript. Med 3 bilder
réjane.
527
rande lärka och hoppande ekorre. Ett enda ögonblick kom åskådaren måhända i illusion. Det var när Nora leker med barnen och plötsligen ser Krogstad stå i dörren som hennes lifs öde, som hennes onda samvete. Madame Réjane lekte »kura gömma» på ett utmärkt intagande sätt — dock icke så omedelbart intagande som fru Hennings —, och när hon så får se r mannen därborta vid dörren, glider en skugga öfver hennes ansikte, hon gör | sig hastigt fri från småttingarne, och nu följer den första uppgörelsen med Krogstad. I scenerna med honom nådde hon i mitt tycke högst, om hon också diktade om Ibsen. Ångesten, den städse stigande ångesten, som för ett ögonblick jagas på flykten men alltid vänder förstärkt tillbaka, blef nämligen det centrala i hennes framställning och framhölls med många fina medel. Ångesten för hvad de närmaste dagarne skulle föra med sig, ångesten för Krogstads hämd, för Helmers vrede och till sist ångesten för Rank, den ende som kunde hjälpa henne, men hvilkens förklaring gör det omöjligt för henne att bedja därom. Afskedsscenen mellan dem, då han går bort för att dö ensam fjärran från sina vänner och Nora ger honom eld på cigarren, spelade madame Réjane med ett stilla vemod, ett skyggt sorgmodigt uttryck, hvari det låg ett kvinnohjärtas hela rådlösa oro.
Men när så denna Nora stod inför Helmer, försvagades intrycket betydligt. Hustru-barnet blef en liten raffinerad parisiska, som hade intet gemensamt med Henrik Ibsens Nora. Och den stora uppgörelsen, hvari hela stycket mynnar ut, rådde madame Réjane ingalunda med. Här föll figuren sönder för henne, de olika drag hon gifvit under aftonens lopp kommo nu att sakna sammanhang, och icke ens de sista orden, de betydelsefulla afskedsorden, som trots allt öppna ett framtidsperspektiv, fingo nu den klang de borde hafva, den klang, med hvilken de ännu ljuda i mina öron, så som fru Hennings sade dem.
Det var således intet godt råd som madame Réjanes nordiska vänner hade gifvit henne att spela Nora i Köpenhamn. Det är naturligt att ett visst kuriositetsintresse
ej kan frånkännas hennes framställning, den lade ett intryck af, huru fransmännen uppfatta och spela Ibsen, till det, som vi nordbor fingo genom 1'CEuvres sätt att gifva »Rosmersholm» och »Solnes», men det vi önskade få se, var dock i själfva verket, hur en så ryktbar skådespelerska som rna-
RÉJANE SOM NORA I ETT DOCKHEM.
dame Réjane spelar sitt eget lands dramatiska författare, huru hon gifver de roller, som, när allt kommer omkring, dock varit de, som skapat hennes berömmelse.
Ändtligen på tredje dagen blixtrade det, och Réjane visade sig jämnbördig med sina rivaler. Det var i Maurice Donnays skådespel »La douloureuse», som under förra vintern framkom på Vaudeville. Stycket
Källa: Project Runeberg ·