Ord och Bild: 1897

IO

DAGBOKEN.

motiveradt. Denna roll gafs mjukt och behagligt af fröken Janson. Hennes tal är forceradt, för hastigt i tempo och för högt i röstläget, men det tidigare maneret med ett evigt småsött leende är lyckligt bort-arbetadt, och då det är tydligt, att fröken Janson fortfarande arbetar samvets-grannt, hafva vi rätt att hoppas, att äfven diktionen skall vinna i lugn och uttrycksrikedom. Om de öfriga uppträdande är intet annat nytt att säga än att herr Hedlund med måtta och säkerhet i komiken gaf den svartsjuke herr Bachelier, något hvarför vi böra vara honom tacksamma, ty rollen kunde lätt ha frestat till rusning och öfverdrift; och att fru Sandell, utan att illudera som halfvuxen ingenue, hade många fina drag i sin teckning af Yvonne. Och så fru Hartmanns Edgard! Fru Hartmann är mycket lustig, det är tändande liflighet öfver hennes framställning af de vågade scenerna i andra akten, och hon ser rasande söt och putslustig ut i »svalstjärt» och cylinder. Men hon borde ej ha spelat den rollen. Hon borde ej hafva gjort det för rollens skull, ty med en sådan framställning blir hela figuren förskjuten ur sin rätta plan; han skall vara en ung man denne Edgard, det skall ej vara endast hans ungdom eller (som det nu blir) barn-aktighet som hindrat honom från att göra snedsprång, och hans våldsamma kurtis ined hvarje individ i kjolar, som kommer ut i trädgården i andra akten, skall hafva intet gemensamt med Chérubins »hvarje kvinna jag darrande möter». Jag tviflar på att förf. skulle hafva känt igen och erkänt denne pojkspoling som sin Edgard eller öfver hufvud taget gått in på att han framställes af en ung vacker kvinna. Och fru Hartmann borde ej hafva spelat rollen för sin egen skull; det visar ett jäktande efter att uppträda i alla möjliga skepnader utom den som är hennes egen: den unga, käcka, glada kvinnan. Hon har spelat småflickor den ena efter den andra, hon har spelat pojke i uppväxtåren i ett par olika roller, skall hon nu slå sig på att spela karl också? Detta kan ju tyckas vara mångsidighet men är det icke. Det är alltid de lustiga replikerna sagda på fru Hartmanns lustiga sätt som fresta henne och knipa publiken; någon konstnärlig sträfvan att gifva en manlig karakteristik åt Agapetus och Edgard kan jag ej spåra. Det hela blir

således ett upptåg, ett karnevalsskämt och som sådant lustigt nog, men till idel sådana är hennes talang för god. Men — torde någon invända — det var just för att få en sådan roll åt fru Hartmann som direktionen tog upp »Villa Gaby», teatern har ej någon tillräckligt ung manlig komisk älskare, och om fru Hartman ej hade spelat rollen, hade kanske pjesen aldrig blifvit spelad. Härtill kan jag endast svara, att förlusten i så fall blifvit ganska måttlig.

Den nyaste engelska dramatiken är en genre för sig. I den sceniska tekniken har man lärt mycket af Scribe, Sardou och Dumas, men det hos dem förhärskande spirituela draget återfinnes i allmänhet hos de något tunge och på mustig föda be-gifne engelsmännen icke. I stället strös det tjockt på med effekter, och de härskande sociala förhållandena och missförhållandena gripa gärna starkt in. En viss råhet i smaken, ett jäktande efter det sen-sationela blir följden, och när denna ej, som t. ex. i Oscar Wildes »Solfjädern», motväges af verklig kvickhet, blir resultatet ganska okonstnärligt. Så var förhållandet redan i fruarna Tankerays och Frasers dagar, och fru Ebbsmith är ej de andra öfverlägsen. Tvärtom hade de äldre styckena i några komiska bipersoner och i en viss humoristisk bakgrund samt först och sist i den verkligt engelska miljön ett pius i intresse. I »Den beryktade fru Ebbsmith» äro alla de uppträdande olyckliga och ledsna, och stycket spelar på ett banalt hotell i Venedig. Titelrollen saknar ej sitt intresse och har tydligen studerats med ett lifligt sådant af fru Fahlman, men äfven den verkar litet lång; och* det tråkiga, blodlösa, melodramatiska slutet skämmer intrycket af några föregående intressanta scener. Fru Fahlman fick tillfälle att visa flere af sina bästa sidor — särskildt var hennes mimik omsorgsfullt studerad, måttfull och verkningsrik, men hon kunde som sagdt ej heller lyfta den atmosfer af tråkighet, som ligger tung öfver dessa fyra långa akter. Öfriga roller spelades också bra utan att någon af de uppträdande höjde sig öfver eller ens till det bästa, som de kunna prestera. Herr Lindberg var ej på sin plats som hertigen, och möjligen förlorar hela stycket på det kar-rikatvrmässiga i hans framställning. Säkert är. att den stora scenen mellan hertigen och