Ord och Bild: 1897

DAGBOKEN.

83

Agnes skulle hafva gjort större effekt, om han uppträdt med mera verklig prestige och mer af världsmannens artiga öfverlägsenhet. En dylik högadlig hållning och mondän kylighet präglade i kanske alltför hög grad fröken Jansons korta och viktiga scener, det var nog alldeles riktigt tänkt men slog i utförandet något öfver, det är intet enda ögonblick fru Cleeves afsikt att skymfa Agnes eller förebrå henne något: mannens älskarinna är henne personligen lika absolut likgiltig som mannen själf. Tonen skall därför vara så kylig som fröken Jansons var men kanske dock på samma gång något artigare eller förbindligare. Fru Seelig-Lundberg hade svårt att sammansmälta den rigorösa engelska ladyns fasa för den ogifta »frun» till en gift man i första akten med den hjärtliga vänskapen till Agnes i de följande; detta väsentligen på den grund, att hon ej var nog specifikt engelskt rigorös i anläggningen af rollen. På det hela kom som sagdt den engelska miljön för litet till tals i detta stycke.

Vasateatcrn har efter den storartade framgång, som > De små landstrykarne» hade (stycket gafs 70 aftnar å rad), gifvit endast ett nytt program. Den unge italienaren E. A. Butti har för några år sedan skrifvit ett drama »Reformatorn);, hvars hela uppslag är detsamma som i Ibsens »En Folkefiende». Jag vill ej afgöra, i hvad mån den italienske författaren känt den norske skaldens verk, och jag är villig att tro, att han ej känt eller förstått det i grund, ty han hade hoppat totalt öfver det viktigaste draget däri, den allt försonande, hjärtevinnande humorn. Den som ser »En folkefiende» förstår, att teckningen af den fantastiske doktorns omutliga sanningskärlek är hufvudsaken, han bryr sig ingalunda om, hurudant vattnet är vid badorten i fråga, men den som ser Buttis »Reformatom» måste något nagelfara dennes ideer om fri kärlek, äktenskap och barnamord. Härigenom går man förlustig ej så litet af den absolut nödvändiga sympatien för styckets hjälte. Till gengäld rymmer stycket mycket af sydländsk glöd och entusiasm, och hufvudrollen spelades just i den andan af herr Svennberg. Annitas roll ligger ej för fru Håkanssons

nuvarande spelsätt; trots den natursträf-vande diktionen och det realistiska spelet ligger det något forceradt, nästan konst-ladt öfver hennes uppträdande, hvilket nu minskade den stora och sanna effekten af att alla idéer och teorier kastas öfver bord blott därigenom att hon blir mor. Hon har förut delat Andreas' åsikt, att mänskligheten skulle vinna på att sjukliga och vanföra barn ej finge lefva, ligga samhället till last och alstra sjuklig affoda; så gifver hon själf lifvet åt ett med rachitis behäftadt barn och hyser intet ögonblick ett tvifvel om, att detta barn skall och måste hon älska, fostra och — om möjligt — böta. Det skall komma som det sunda lifvets bakslag mot alla teorier, bryta fram med en oemotståndlig, axiomatisk kraft, som nu ej nog starkt och friskt bröt sig mot det föregående teoretiserandet. Författaren har knappast antydt de stora och verkningsfulla scener, som bort utspelas mellan Laura, Annita och Federico och som en erfarnare dramaturg utan tvifvel skulle hafva utarbetat. Grundläggningen af karaktererna var emellertid riktigt tänkt såväl af fröken Lundeqvist som af herr Byström, och herr Eliason hade all den pondus och kraft, som man kunde begära i hans lilla viktiga roll.

Herr Karl Hedberg har under några år varit verksam som skådespelare dels vid svenska teatern, dels i landsorten. Han lämnade emellertid snart nog den banan, och sedan har hans namn gång efter annan varit offentligen nämdt eller mer privatim kändt som en skicklig öfversättares. E11 gång för ett par år sedan lästes »under strecket» i en hufvudstadstidning en historia om en stallgumse, kallad »Pelle», och som förf. uppgafs herr Karl Hedberg. Af densamma kunde man ingalunda ställa något horoskop för en blifvande epiker, men man konstaterade med välbehag en enkel, frisk, otillgjord berättarton, som ej ansträngde sig att gå vida utom stallgumsens sfer men här var fullt tillfredsställande och intresserande. Så synes mig ock hans debutarbete som dramatisk författare gestalta sig. Jag vet ej, om han kan komma att skrifva stora och betydande dramer, men jag vet, att han redan har skrifvit en enkel, treflig enaktare, som heter »Syskon», där dialogens kvickhet är för stor och verklig, för att han skulle behöfva ty till en enda