Ord och Bild: 1897

IO

DAGBOKEN.

dussin-witz, och där den ytterst obetydliga handlingen eller kärnan omgifves af ett skal, nej af en saftig frukt af fin observation, sann känslighet och frisk natur, som smakade förträffligt. Det lilla stycket spelades just som det skulle och hälsades af ett bifall, som röjde verkligt förstående och sympati hos publiken. E. G.

»DET KONGELIGE TEATER» I KÖPENHAMN.

Gustav Esmanns nya skådespel »Teatret» har redan i sin titel något, som retar aptiten hos den stora publiken, hvilken älskar teatern och allt hvad till denna hörer. Men det är icke endast titeln som kommit till med beräkning att behaga publiken; stycket i sin helhet är så fullständigt anlagdt på att vinna så många själar som möjligt och fylla salongen så många aftnar som möjligt. Man torde häraf förstå, att »Teatret» icke är ett diktverk, som eggar eftertanken, erbjuder nya syner eller öppnar nya vyer. Det är ett stycke skrifvet med en viss yttre behändighet, det finns fart i det, och replikerna göra sig bra. Men för resten äro både figurer och handling gamla bekanta och triviala, och sentimentaliteten går ibland så ut öfver alla gränser, att man minnes salig Kotzebue. När den ansedde författaren Kant, som är styckets hufvudperson, dröjer vid minnet af sin döda älskarinna, som var en stor skådespelerska, men tog sig af daga medels gift, då han brot med henne, som lämnat man och barn för hans skull, eller när han talar om gamla tider med den lytta dansösen, så komma nog alla gamla tanters i salongen näsdukar i rörelse, men den som borde gråta och hölja sitt anlete är konsten, som här är hemlös i sitt eget hem.

Herr Esmanns öfriga hufvudfigurer äro dels skådespelare, dels en journalist. Den sistnämnde är tecknad så osympatisk och frånstötande som möjligt och på samma gång så overklig att man nästan kunde tro, att herr Esmann aldrig varit aktiv i pressens tjänst. Hvad skådespelarne beträffar dissekera de sig själfva och utställa sig själfva för medlidande eller skratt på ett sätt, som icke borde tillåtas på en teater. Det är något ofint och smaklöst i att se skåde-.

spelare framställa sitt eget stånds brister till förnöjelse för den högt ärade publiken.

Men »Teatret» gör lycka, och det är för resten icke underligt. Dess ytliga behandling af en del frågor, som alltid äro aktuela i Köpenhamn — privatteatrarnes direktörers ledning af sina respektive scener, tidningsmännens indiskretioner jämte det att stycket visar skådespelarne från afvigsidan, från andra sidan rampen i det dagliga lifvets ljus, samt några repliker, som med litet god vilja lätt kunna uppfattas som siktande på bestämda personligheter, är nog för att hålla ihop den stora publiken, som just nu är mycket begifven på teater. De få goda sidorna äro specifikt köpenhamnska, så det är mycket tvifvel underkastadt, om en främmande publik skall blifva intresserad däraf. Ty något allmänt typiskt gifver stycket icke — det är skrifvet för just denna seen och just dessa skådespelare.

Och dessa röra sig med lätthet i de olikartade uppgifterna. Fru Hennings var den lilla rollutskrifverskan, som är dotter till Kants älskarinna och som nu kreerar hufvudrollen i den pjes han diktat öfver förhållandet mellan hennes moder och honom själf. Fru Hennings såg märkvärdigt ung ut och spelade med glänsande teknik den seen, hvari den unga flickan prof-repeterar för författaren. Denna roll gafs af herr Emil Poulsen i en vemodigt resignerad ton, och så vidt det var möjligt höll han sentimentaliteten på tre stegs afstånd. Herr Olaf Poulsen var en teaterdirektör alldeles som publiken vill ha den och slutligen konverserade herr Mantzius med hal tunga i journalistens — styckets oride andes — skepnad.

Kvällen efter premièren gafs »Vildanden» med fru Hennings som Hedvig, Emil Poulsen som Hjalmar Ekdahl, Olaf Poulsen som gamle Ekdahl och Mantzius som Relling. Således samma artister — men i stället för Esmanns dussinpjes Henrik Ibsens mäktiga skådespel, hvars gripande verkan hastigt utplånade minnet af den föregående föreställningens koketteri med publikens dåliga instinkter. »Teatret» är en af de föreställningar, på hvilka en teaters prestige blir lidande.

Den 23 november 1897.

Carl Behrens.

(Öfvers, fr. förf:s manuskript.)