Ord och Bild: 1895

FRÅN GOETHES VÄRLD.

3

Goethe fick sitt Gartenhaus af Karl August, som störtat mot ägaren med orden: »Jag måste ha er trädgård; den passar Goethe; får han den inte, stannar han inte här; det är enda sättet att behålla honom.» Saken ordnades till ägarens fördel, och Goethe flyttade in i sitt hus, som han bebodde från april 1776 till juni 1782. Byggnaden var då mindre än den bilden visar och knappt beboelig om vintern. Men den lät Goethe emellertid vara tills vidare, började i stället strax plantera häckar, buskar och träd. Först i mars 1777 företog han den ombyggnad, om hvilken han skrifver: »jag var nöjd under mitt halfruttna tak, men nu har ödet lyft både tak och trångmål från mitt hufvud, som man lyfter af en nattmössa. »

Om man i Weimar från slottet går öfver Stertibrücke kommer man till den äldsta delen af parken, Stern, en rundel från hvilken gångar utgå åt alla håll. En mer än en kvarts mil lång allé af jättekastanjer leder till Belvedere, det sommarslott, dit Karl August eller hofvets nöjen så ofta kallade Goethe. Andra vägar föra fram till den chaussé, hvilken leder från Weimar förbi Goethes trädgård, som skiljes från vägen endast genom sin häck. På andra sidan vägen ligger en stor, af Ilm genomfluten äng med rika trädgrupper; denna äng var det stycke natur, Goete såg från sin åt • söder och väster vettande trädgård. Ehuru staden låg endast tio minuter från Gartenhaus, var den därifrån nu som då fullkomligt dold af de stora lummiga träden. Men nu ligga flera andra hus med trädgårdar längs den mot ängen sluttande åsen, som sakta höjer sig bakom Gartenhaus ; detta låg däremot på Goethes tid alldeles för sig själft i utkanten af parken, som Goethe småningom med en så utsökt smak förstorade, genom att anlägga gångar i de naturliga skogsdun-

garne omkring Gartenhaus, samt genom att låta plantera en mängd olika barr-och löfträd, hvilkas gruppering och mångfald af former och färgskiftningar göra Weimars park till en af de naturligast vackra och pä samma gång mest konstnärligt anlagda i Europa. Den öfvergår omedelbart i åkerfält, ängsmarker och skogsdungar, af hvilka en, Webicht, sträcker sig fram till Tiefurt, hertiginnan Amalias lilla sommarslott och park. Ungefär en mil från Weimar ligger mellan skogiga kullar Ettersburgs slott och park. At alla håll, utom Weimar-sidan, hade Goethe således i sitt Gartenhaus naturen i omedelbar närhet och kunde njuta den på samma gång som ensamheten, hvilken för hans varelse var ett lika befallande kraf, som dessemellan behofvet af nya intryck. För att trygga sin ro låste han ofta grindarne till broarna, hvilka öfver Ilm ledde från staden in i parken. Den ende, han aldrig kunde vara säker för, var Karl August, hvilken dock lyckligtvis delade sin väns naturlidelse. 1 Weimars park, på andra sidan af Ilm, där några låga, mossiga kalkstensklippor gifva naturen den anstrykning af allvar, som enligt den tidens parkstil borde vara bakgrund för ett »eremitage» ligger en hydda af trä, täckt med bark. I detta Borkenhaus, med sitt enda rum, bodde Karl August i veckotal och signalerade till det på andra sidan Ilm liggande Gartenhaus, när han ville tala med sitt »råd» eller tumla om med honom i Ilm, som då var klarare än nu. Dessemellan tog Karl August Goethe med sig på sina resor; särskildt hörde sommarresorna i Thüringen till de årliga vanorna. När Goethe rider bort från sitt »älskade näste», undrar han hvad som skall hafva gått genom hans själ, innan han »ser det enkla taket igen.» Hvar han är, längtar han tillbaka dit och hans dyraste försäkran är: jag kunde ge min trädgård för det!