Sida 12
Från Goethes värld. Af Ellen Key. Gartenhaus-tiden. Med 6 bilder
EI,LEN KEY.
rona, hvilken i november 1776 sjöng första gången i Weimar och eröfrade alla — utom fru v. Stein. Corona, som var dotter af en musikus, hade utmärkta musikaliska färdigheter: hon var artist på piano och guitarr, komponerade och sjöng med behag; var framstående som skådespelerska och målarinna med talang; därtill hade hon omfattande språkkunskaper och stor beläsenhet. Konstnär på alla områden, där fru v. Stein blott var dilettant, hade Corona däremot icke
Corona Schroeter. Pastellmålning i storhertigliga biblioteket i Weimar. Antagligen själfporträtt.
den tidens lätta artistseder. Hennes ädla, kvinnliga värdighet skaffade henne tvärtom i Weimar allmän aktning, isynnerhet när det blef kändt, att den genast förälskade Karl August fann henne »lika marmorkall som marmorskön».
Goethe skref strax från Leipzig till fru v. Stein, att Corona var en ängel, och att han önskade till Gud, han kunde få en sådan hustru, »men», tillägger han, »hon är icke nog lik dig.» Corona, som var något mer än ett år yngre än Goethe,
hade mycket af hvad han själf till öfverflöd ägde; men den sju år äldre fru v. Stein hade däremot hvad han aldrig förr mött hos de unga flickor han ägnat sin kärlek, den utvecklade kvinnans sammansatta och rika själslif. Hon besatt därjämte, hvad Goethe kände sig behöfva, den måttfulla, visa själfbehärskningen. Här gaf Goethe ej blott, han var äfven i andligt afseende mottagande, och när Goethe i prinsessan Leonora tecknar Charlotte von Steins personlighet — han skrifver ofta: i dag har jag varit samman med dig hela dagen, ty jag har arbetat på Tasso — är det icke blott älskarens vittnesbörd man har för likheten. Också Goethes besinningsfulle vän Knebel samt andra samtida vitsorda fru v. Steins klara förstånd, visserligen utan entusiasm men med värme för andliga ting; hennes lättrörda känslighet, hennes lifliga uppfattning, hennes vakna vetgirighet, hennes fina takt, hennes rättframma, enkla, måttfulla behag, där intet var »för lätt, för tungt eller för fritt».
Men dock blef den så mycket yngre, skönare och rikare begåfvade Corona en farlig medtäflerska, och en som därtill ständigt sammanföres med Goethe genom teatern, där de mot hvarandra spela hufvudrolerna i hans dramer, som uppfördes
Auf Höhen Ettersburgs, in Tiefurts Thal,
Im leichten Zelt, auf Teppichen der Pracht
Und unter dem Gewölb' der hohen Nacht . . .
Gladare dagar upplefde Goethe ej i Weimar, än när amatörtruppen, med matsäck och vin, begaf sig ut om som-marmorgnarne till dessa repetitioner och representationer, under hvilka man åt frukost och middag i fria luften — vid Ettersburg lär ännu den bok stå, under hvars löfhvalf man slog sig ned och i hvars bark »truppen» ristat sina namn — och där man sedan spelade antingen inomhus eller på den af bokskogen bil-
Källa: Project Runeberg ·