Sida 202
Teater. Helga Hoving. Af E. G.
192
e. g.
Riquette i i>Min kusim>.
öfverste i forna dagar» är en annan goss-roll, som förut spelats af Zelma Hedin och Gurli Åberg, liksom Richelieu var nedärfd från Emilie Högqvist. I det svenska originalet »En hofsven» kreerade fru Hoving Lennart Torstenssons roll. Slutligen gaf hon dubbelrollen Viola-Sebastian i Shakespeares »Trettondagsafton» en tolkning, som torde vara höjdpunkten af hvad en mogen kvinna kan göra däraf. Beundransvärd var den skarpa skillnaden de två figurerna emellan trots den lika dräkten; i ena fallet var det fru Hoving, som med fullständig illusion spelade gosse (Sebastian), i det andra var det den unga älskande kvinnan Viola, som anlagt gossdräkt för att vara nära föremålet för sin kärlek, hertig Orsino. -— En gång sedan
hon återvände till den kungliga scenen har fru Hoving som gäst uppträdt på den seen, där »Krig i fred», »Sängkammarmågen», »Gräsenklingar» m. fl. lustspel beredt henne tidigare framgångar. Det var när Södra teatern 1891 uppförde Meilhacs »Min kusin». Fru Hoving gaf den rollen illusoriskt parisiskt, med all den esprit och den grace, som i en frivol cancan gör sig på att vara klumpig men alltid förblifver grace, när den är inspirerad af det galliska lynne, i hvilket rollen skall studeras, spelas och — ses.
Jag tror mig nu hafva i minnet återfört en stor del af fru Ho vings bästa roller; den, som minnes dem, skall nog gifva mig rätt däri, att de hafva något gemensamt i den fraicha lifsglädje, som är deras mest utmärkande drag. Fru Hoving har alltid i sorgespelet och i tunga, allvarliga uppgifter rört sig på ett främmande fält, hon har därför måst lösa dessa uppgifter utan att anlita de rika fonderna i sitt eget temperament, och resultatet har blifvit en korrekt, sam-vetsgrannt instruerad prestation, men utan tillräckligt djup och med ett växande manér. Jag påminner blott om »Galeotto» och »Bernardo Montilla»; till och med prinsessan i »Det var en gång» öfversteg eller rättare utomsteg i de sista akterna fru Hovings egentliga sfer.
En talang som hennes borde väcka ansvarskänsla hos vederbörande vid den teater, där hon arbetar; Madeleine Brohans, Helfrid Kinmanssons och Julie Södrings lifs-långa verksamhet på scenen förebåda, hvilka förtjänster hon kan komma att under en lång följd af år inlägga. Publiken hoppas på dessa år utan att därigenom glömma hvad som gått eller underkänna hvad som är.
E. G.
Källa: Project Runeberg ·