Ord och Bild: 1895

264

CECILIA WÆRN.

vandra där tidigt en vintermorgon kan gifva en af dessa starka stämningar, som koncentrera en hel stads kynne och andliga lif. A ena sidan har man State house och den gamla staden på kullen med dess backiga gator af makadam, röda tegeltrottoarer, gamla almalléer eller gamla trädgårdar samt de gammaldags fridfulla husen, präglade af en förnäm tillbakadragenhet, så olika som möjligt den hos oss gängse föreställningen om Amerika. Och i dessa hus bo männi-

mestadels vikit för andra, en typ, som i sin bokliga urbanitet har mycket, som påminner om Goethe, 0111 den än har långtifrån alla Goethes facetter eller ens förmåga att fatta dem. Samvetsgranna, verkligt renhjärtade, namnstolta under ytan af ett utsökt fint sätt, i hjärtat puritaner under all sin världsliga bildning, stänga de äkta typerna in sig inom en mur, som ingen nyfikenhet, hvarken sund eller osund, lockar dem att knacka springor i. I politik ansluta de sig till

The Common.

skor, för hvilka Nya England ännu är det fridens hemvist, långt från stormarne och oron i Europa, som det var för deras förfäder »the Pilgrim Fathers». Deras landsmäns jäktande feberbrådska lämnar dem lika oberörda som den jäsande oron i det gamla Europa. Bredvid dem förefaller det, som om allt i Europa vore medeltid eller nutid. Liksom språket genom isoleringen kommit att bevara äldre former, som i England äro bortsopade, tyckas dessa gamla Bostonbor representera en äldre kulturtyp, som i Europa

republikanerna, det parti, som frigjorde slafvarne och ännu bröstar sig öfver sitt: frisinne för 30 år sedan, men som numera representerar stillaståendet. Sådan är typen, och i sin fulländning hos medelålders och gamla personer är den lika. harmonisk som tilltalande. Men låt nyare tiders uppfostran göra Goethe-urbaniteten omöjlig eller öfvervikt åt det ena eller det andra hållet rubba jämnvikten, och man får se individer, hos hvilka dessa element förenas i strid, icke i harmoni; en ständig sönderslitande strid