Ord och Bild: 1895

364

johan mortensen.

men han ser på dessa fenomen, som alltid, med positivistens nyktra blick. Men naturalist, realist, hel och oblandad, är han icke. Hans sedeskildring kan vara poetiskt gripande, men verklighetstrogen är den icke alltid. Nana, den beryktade Nana, äger från denna synpunkt väl ej stort mera värde än t. ex. Eugène Sues Mystères de Paris.

Naturalismens verkliga mästare i Frankrike äro däremot bröderna Goncourt. De hafva ur sina romaner bannlyst allt tea-traliskt-romantiskt, och för dem gäller det framför allt att gifva trogna verklighetsskildringar ur det moderna lifvet, utan annan idealisering än den, som en observation, drifven ända till genialitet, och en stil, skimrande som ett siden, skänker äfven åt de vulgäraste ämnen. Om någon efter Balzac fört den moderna romanen ett steg framåt, så ha bröderna Goncourt gjort det.

De ha börjat sin bana som historieskrifvare — i en hel serie af monografier ha de skildrat det adertonde århundradets kulturhistoria med en sakkunskap och en rikedom på karakteristiska detaljer, som vunnit kännares beundran. De äro vidare utsökta konstkännare, bland de första, som fått ögonen öppna för Japans raffinerade konst, och bland de första, som åter väckt till lif det länge slumrande intresset för det adertonde århundradets konstskapelser. På det moderna lifvet se de därför med på en gång historikerns och målarens öga. Romanen är för dem ett slags historia —■ samtidens historia, och vid författandet af sina romaner gå de till väga med något af samma grundlighet, som utmärker en samvetsgrann forskare; de göra sina observationer, insamla sitt material, och först när dessa förarbeten äro afslutade, skrida de till utförandet. Och själfva ej främmande för skötandet af ritstiftet och grafstickeln, iakttaga de det yttre lifvets skiftande företeelser med en målares öfvade och skarpa öga och återge det i en stil, där uttryckets plastik är drifven längre än till och med hos Gautier.

Denna uppfattning af romanen är naturligtvis ej den enda, som har gällande kraft. Hvad har ej redan gifvits och hvad låter ej ännu gifva sig i denna konstform! Men genom den ärlighet och ihärdighet, hvarmed de följt denna princip, att alltid faire le vrai eller åtminstone alltid re-

chercher le vrai, ha de skapat en hel följd af mästerliga romaner, hvilka representera en ny form inom den moderna romanen, lika berättigad den, som någon annan. Det är en roman utan händelser, utan peripati, utan intrig. En roman för hvilken de helst ej ville använda det gamla namnet, men hvad eljest kalla denna rena analys, denna monografi öfver en karakter?

Den föreliggande dagboken ger oss en föreställning om omfånget och beskaffenheten af det verklighetsstudium, hvarpå dessa romaner äro fotade, på samma gång som den låter oss komma det moderna lifvet i Frankrike, särskildt sådant det lefves i litterära och konstnärliga kretsar, så nära som en bok väl kan göra det. Den 2 december 1851, dagen för Napoleons statskupp, utkom brödernas första roman, och samma dag upplade de den dagbok, af hvilken nyligen åttonde delen, som för oss fram till året 1891, utkommit. När Jules de Goncourt, den yngste af bröderna, dog år 1870, och Edmond tänkte sig den litterära bana för alltid afslutad, som de hittills vandrat gemensamt, förseglade han dessa häften, och det var meningen, att de först 20 år efter hans död skulle utkomma. Men när den djupaste sorgen lagt sig, och när tomheten efter brodern började som mest låta känna sig, då blef vanan honom öf-vermäktig; han satte sig åter till skrif-bordet, och det första han då gjorde var att fortsätta dagboken — han tillade en skildring af broderns sjukdom och död, djupt kand men kallblodigt observerad. Och sedan var han åter inne i de gamla hjulspåren, volym följde efter volym, och äfven dagboken fortsattes. Det tyckes som om han i Alphonse Daudet funnit en vän, som i någon mån ersatt honom den saknade brodern. Åtminstone var det först för honom som han en dag uppläste några stycken ur dagboken. Daudet förtjustes af all den rikedom på fina observationer, alla de vältecknade porträtt, alla de intressanta bidrag till det moderna lifvets karakteristik, som här funnos hopade, och uppmanade honom att utgifva dessa dagbokshäften. Goncourt gaf efter, och så har denna samling af intima anteckningar, om ock i något kringskuret skick, lämnat pressen redan under författarens lifstid.