Sida 444
Greelyexpeditionen vid Kap Sabine. En tragedi från höga norden. Af Rudolf Kjellén. Med 10 bilder
154
rudolf kjellén.
James B. Lockwood.
Då solen steg upp den sista februari 1882 och tiden för upptäcktsresorna således stundade, utrustade Greely med synnerlig omsorg tvenne hundslädar. Den ena gafs åt doktor Pavy, och han gick på Markhams väg rakt ut på hafvet mot norr; men återkom efter 6 veckor utan att hafva hunnit ens 83°. Den andra släden anförtroddes åt löjtnant Lockwood och destinerades till grönländska stranden. Endast två man voro i denne käcke officers följe, den ene af dem en eskimå, den andre sergeant Brainard, en sällsynt duktig och hjältemodig man. 1 början af april gåfvo de sig i väg, och den 13 maj 1882 stodo de på den nordligaste punkt, som intill närvarande stund bevisligen blifvit af människor trampad, Lockwood Island vid Grönlands strand på 8y 2‡', ungefär en half mil nordligare än det engelska rekordet. Tio minuter längre upp syntes en udde (Kap Washington); men därbortom kunde, trots ovanligt klar luft, intet land längre skönjas i nordlig riktning. Äfven denna yttersta punkt för människans framträngande var af djurlifvet tagen i besittning; ripor sågos, spår af hare, lemmel och
myskoxe voro talrika, äfven en isbjörn hade här gått fram, och snösparfvens glada sång klingade ut öfver isen. De resande byggde ett stenkummel till minne af sitt besök, inlade däri underrättelser jämte en minimitermometer och gingo sedan hem till stationen, där de inträffade vid goda krafter efter två månaders färd.
Längre fram pä året företog Greely själf ett par utflykter västerut till det inre af Grinnellandet. Här fann han emellan inlandsisen i norr och söder ett stort isfritt bälte, med öppna sjöar och floder och hela ängar af högt gräs, där hjordar af myskoxe betade i ostörd ro. Här, i detta paradis bland den eviga isen och snön, funnos också lämningar efter eskimåer, hvilka visade att människor fordom bott häruppe hela året om.
Så gick sommaren sin kos, och hösten kom med rent vatten utanför lägret. Längtansfull riktades blickarne mot söder efter undsättningsskeppet; men dagarne gingo, och ingen kom. Samma manskap fick alltså bereda sig till ännu en öfvervintring på samma plats; och det bestod den vid präktigt mod. Förströelselektyr fanns att tillgå, en skola hölls såsom vanligt med undervisning och föredrag; på föda var ingen brist, de rika förråden hade föga krympt samman, och färsk myskoxstek fanns i öfverflöd; man sparade ej heller, hvarje mans födelsedag firades med en festmåltid — nästa år skulle ju alla mödor och bekymmer vara slut! Dock lät Greely försiktigtvis upplägga en stark depot lifsmedel längre mot söder, för den händelse att man skulle svikas ännu en gång och få företaga hemfärden ensam.
När så våren kom 1883, gingo Lockwood och Brainard åter emot Grönland för att om möjligt komma ännu längre på fjolårets väg; men öppet vatten hindrade denna gång allt framryckande.
Källa: Project Runeberg ·