Ord och Bild: 1895

434

oscar levertin.

klassens lif vid det föregående seklets afslutning.

En uppsaliensisk biblioteksvaktmästare brukade om alla skrifna papper fälla den klassiska sentensen: »om tjugu år är detta manuskript» — den originele gamle assessorn och kunglige bibliotekarien Gjörwell hade samma mening. För honom var verkligen allt manuskript, ej blott bref och aktstycken af och om kända personer — det föll af sig själft — men hvarje papperslapp med några kråkfötter, som rörde honom själf, hans hem, hans fru och barn. Alltsammans skulle in i Collectio Gjörwelliana, det gjörwell-ska arkivet, så fullständigt och omhuldadt som någon urgammal grefvesläkts. Tack vare detta kan man — särskildt under åren 1790-1811 — vecka för vecka följa familjekretsens öden, fröjder och sorger, krämpor och affärer, stort och smått. Och detaljerna äro sä noggranna, det hela så det lefvande lifvet själft, att man hör de skrifvandes röster och ser in i deras hem.

Det är med vemodig nyfikenhet och intresse man genomläser en dylik korrespondens. Det är egendomligt att känna sig som vän till människor, som gått bort, och förälskad i leenden, som domnat. Men så har det gått mig, medan jag läst dessa hundratal af gulnade bref, i hvilka ännu blommor ligga kvar, vissnade i skrifsanden. Jag bekänner mitt svärmeri för Gjörwells yngsta dotter, fru Lindahl -— och det kändes nästan som en personlig sorg, när jag läste om hennes systers fru Almqvists förtidiga bortgång. Det är också ej som kallblodig historiker men som vän i huset jag vill skildra familjens öden in i det intimaste, helst med parternas egna ord. Är det indiskret? Det vore så, om ej arkivarien, som samlat dessa bref, gjort afskrifter af dem och försett dem med upplysande noter, tydligen haft mer än

en half baktanke på, att de skulle sysselsätta eftervärlden, och med naiv själtbelåtenhet och stolthet ställt sitt hems dörrar på vid gafvel och låtit själfva lönlådorna stå öppna och utdragna. Den gamle arkivarien räknade tydligen sig själf och alla de sina till »historien», och hade han så orätt däri? Själf är han ju ett af vår journalistiks och vår lärdomshistorias oförglömliga namn, hans son arkitekten hör till vår konsthistoria, hans äldsta dotter som mor till C. J. L. Almqvist till litteraturhistorien, och den yngstas rykte som vittert fruntimmer nådde redan under hennes lefnad till och med den tyska pressen. Låtom oss dä ej tveka att begagna oss af Gjörwells egen fingervisning — och i sin Elysée skall han säkert belåtet småleende åse, hur hans och hans anförvanters dagar återupplifvas till glädje för känslofulla själar.

Att utförligt i hela dess utsträckning teckna Karl Kristoffer Gjörwells lif och verksamhet hör till de mest mödosamma uppgifter en litteraturhistoriker kan lägga på sina skuldror. Under ett långt lif följde Gjörwell på det eftertryckligaste det gamla ordet »ingen dag utan en linje», och hans utgifna skrifter bilda ett helt bibliotek för sig på ett par hundra nummer af tidningar, tidskrifter, historiska sammelverk och ströskrifter, ett litet bibliotek, sällsamt och belamradt med allt möjligt som ett kuriosa-kabinett från förra århundradet. Till dessa tryckta verk komma otryckta af alla slag, dagböcker och bref i tusental, allt redan i yttre mening tungt att tillägna sig, ty hans egen piktur är mer eller mindre »kinesisk». Man tänker på inskriptioner på téburkar, när man dechiffrerar dem, och ovillkorligen ser man den evigt skrifvande bibliotekarien för sig som —