Ord och Bild: 1895

434

oscar levertin.

hvad han egentligen minst af allt var — en litterär mandarin med hårpiskan i nacken och tuschpinnarne i hand. Här är emellertid blott meningen att gifva en kort skiss af hans privata lif, några data och anmärkningar, för att man skall förstå hans position, hans lynne och hans existens.

Det första kapitlet i Gjörwells historia inleder med en stämning af skam och romantik hans tillvaros borgerliga och sentimentala dygderoman. Han var en oäkta son — fadern var Kristoffer Feif, adlad Ehrensparre † 1767, en typ för en gammalsvensk knekt, slutande sin bana som öfverstelöjtnant och godsägare i Skåne. Han gifte sig med Kristina Ingelotz och hade med henne — 13 barn. En följd af bref till sonen utom äktenskapet skildrar honom väl i ett språk styft och kärnfullt som en krigsrapports — särskildt karakteristiska i sin rättframma stolthet äro de ord, med hvilka han af-böjer Gjörwells förslag att publicera några bref om hans tappra deltagande i 1740 års finska kampanj: »den hedern, som mig tilbjudes ähr ganska kiär och Sensible för en Person, som är full af vanité, men som iag tänker att sluta mina dagar här bakom berget (egendomen Dybeck), må mina få och ringa för-tienster döö med mig». Denna behjär-tade krigare var fader till den blödige Gjörwell. Tillägger man, att han väl sörjde för sonens uppfostran, se vi, att Gjörwell hade fullt skäl att — som han gjorde — begå Kristofferdagen med tacksamhet och i bischoff tömma en ensam skål för sin »fars och välgörares minne».

Annorlunda var tydligen förhållandet med modern. Bland Gjörwells med tröttsam noggrannhet bokförda lefnadsminnen finnas blott ett par rader om henne, röjande mer bekymrad blygsel än sonlig ömhet. Hon var klockardotter från Brännkyrka och i tjänst, som det tycks, hos

Ehrensparres systrar, då han gjorde hennes bekantskap. Då han låg i garnison i Skåne, gaf hon i Landskrona den 10 februari 1731 lifvet åt Gjörwell. Flera år efteråt äktade hon en sergeant Ståhl vid Ehrensparres kompani men utan att blifva lycklig. »Gud giöre henne stilla», heter det i sonens dagbok vid notis om en öfversänd penningegåfva. Först 1794 slutade hon ett säkerligen oroligt och tungt lif och begrofs i Gjörwells »egen murade graf på Solna kyrkogård». En halfbror till Gjörwell, Gilius Ståhl, lefde i Stockholm. Ett litet kvitto från modrens begrafning upptager bland andra poster 2: 24 för sorgekläderna åt factor Ståhl. Denne var för öfrigt en surögd person-nage, som Gjörwell sällan nämner, fast han en tid tycks hafva varit »factor» — i hans egen boklåda.

Jag har dröjt något vid dessa familjeförhållanden, därför att de säkerligen satt sin stämpel på mannen och gifvit honom ett drag af vek eftertanke och moralisk sentimentalitet (något analogt finns af samma orsak hos Blanche). Gjörwells barndom var emellertid fri och lycklig. Han uppfostrades af Ehrensparres båda systrar, två gudliga gamla damer, som med bibel och postilla lefde i en by vid Kristianstad. Märken af en uppfostran i »frustugan» skulle också länge synas hos honom — ett drag af ordrik och from gammal mamsell satt i honom till hans dagars ända. Fadern, som hoppades på ett soldatbarn, gjorde jungfrupilten blott åtta år gammal till volontär, men — som han själf skrifver, »den myckna skjutningen och det bullersamma väsendet» passade honom ej. Så fick han blifva kammarsittare och läskarl och vandrade långsamt mot parnassen, först med informator och sedan på egen hand vid universiteten i Greifswald och Lund. Själf hade han framför allt fängslats af svenska historien, allt sedan han som