Ord och Bild: 1895

dagisoken.

6l

erkänts, men sedan man en gång slagit in på denna ytliga naturkopiering, måste man för att alltjämt bringa något nytt, drifva jakten efter denna öfvertygande verklighetstrohet hos den sceniska framställningen allt längre och längre. Man glömde att konsten icke är utan blott föreställer hvad hon framställer, och att hufvudvikten i all konstnärlig verksamhet liksom i all konstnjutning ligger på fantasien, eller som Halbe också uttrycker det med slagordet för dagen: Man glömde, att konsten är en symbol, för hvilken visserligen natur och verklighet ligga till grund. Och härunder kom fantasien till korta. Liksom ett organ, som icke användes tillräckligt och härdas af att brukas, småningom försvagas och förkrympes och slutligen blifver till ett blott rudiment, så förslappades publikens förmåga att med fantasien uppfatta och utfylla den sceniska framställningen, därföre att det så föga vädjades till denna förmåga, därför att fantasiens spelrum inkräktades af materiela verklighetskopior. Men hvart tager då konsten vägen? Hon måste räddas och räddas af dem, som älska henne för hennes egen skuld — af konstnärerna. Således en teater för konstnärer af konstnärer i uteslutande konstnärligt syfte, det är målet! För att penningen ej skall få spela någon roll i företaget, för att verksamheten ej skall bindas af hänsyn härutinnan, och för att deltagare och åskådare må kunna väljas ur uteslutande konstnärlig synpunkt, förekommer intet slags afgift hvarken i form af biljettköp eller som årsafgift i en förening. För att intet slag af censur må kunna göra sig gällande, hafva föreställningarna en fullkomligt privat, »intim» karakter; af en liten komité, som förbereder föreställningarna, inbjudas alla, som stå i direkt förbindelse till konsten. Detta att den stora massan och den penningerika nyfikenheten hållas utanför, och att intet censur-förbud kan störande ingripa, är hvad som skiljer Intimes Theater från alla olika slag af fri teater, som förut existerat i Tyskland och Frankrike.

För att hjälpa publikens fantasi på benen igen, afstår man totalt från all rekvisita, från kulisser, ridå, kostymer och maskering. Ursprunglig natur och fritt fält för fantasien, det är lösen! All sträfvan för utstyrsel är därför af negativ art, man söker undanrödja allt, som hindrar fantasiens fria verksamhet. Till skådeplats väljes därför en salong, en trädgård, en park, en sal, allt efter styckets

art och kraf, men inga positiva utstyrselåtgärder vidtagas. Så gaf nu Intimes Theater sin invigningsföreställning i en af de medverkandes, fröken Juliane Derys, salong, och det var Aug. Strindbergs tragikomedi »Fordringsägare» som stod på programmet. Omkring fyrtio personer voro inbjudna, utvalda bland Münchens skalder, konstnärer, skådespelare, journalister och teaterledare, både damer och herrar. Man hade kommit dit med ett visst misstroende och såg sig omkring i det enkla rummet med afgjorda tvifvel. Skulle här verkligen spelas teater? Hvar fanns sufflörluckan, den allra viktigaste delen af en teater? Hvar skulle de spelande komma ut och in? Två stolar och ett litet bord däremellan, några lampor ställda så att de sprida ett dämpadt ljus öfver skådeplatsen, i bakgrunden en dörr till nästa rum med till hälften fördragna portierer, af hvilka den ena döljer sufflören, och på ena sidan en dörr till korridoren — det är hela scenen. Och i dess omedelbara närhet, i samma rum den första stolraden för åskådare; för resten intager en del af publiken ståplatser rundt omkring, äfven i utgångsdörren. Stycket ställer som bekant i det yttre mycket få anspråk på åskådarens fantasi, det har ingen aktindelning, växlar ej lokalitet, spelar i nutiden och har blott tre roller, hvilka nu utfördes af fröken Juliane Dery (Thekla), Julius Schaum-berger (Gustaf) och Max Halbe (Adolf). I stället ligger tyngdpunkten på det inre, på själsanalysen, och härutinnan ersattes snart obehaget af den yttre närheten mellan de uppträdande och publiken af en så mycket innerligare andlig rapport. Och när tragikomedien efter en och en half timme var slut, hade Intimes Theater inför en utvald krets af sakförståndiga visat sitt berättigande och sin lifsduglighet — åtminstone i det naturalistiskt psykologiska samtalsdramats riktning.

Det är nu stiftarnes plan att försöka sig på äfven den motsatta riktningen, det fantastiska symbolistiska dramat, och fortfarande med endast antydande scenutrustning. En andra föreställning har redan gifvits, denna gång i en privat park, hvarvid uppfördes ett fantastiskt lustspel »Leonce och Lena» af Georg Büchner, en trettitalets skald, som dog vid unga år. Ernst v. Wolzogen spelade kung Peter i riket Popo, Max Halbe hans son prins Leonce. Äfven denna föreställning omtalas som en seger för Intimes Theater och dess konstnärliga principer. Till