Ord och Bild: 1897

IO dagboken.

MUSIK.

K. OPERAN.

Januari 15. Valkyrian.

„ 18. Carmen. Februari 8. Iphigenia i Aulis.

KONSERTER.

Januari 12. Aulinska qvartettens tredje soaré. „ 17. Konsert i Östermalms kyrka för Stenbocks-fonden. ,, 23. Andra Symfonikonserten. Februari 2. Filharmoniska sällskapets an'dra konsert.

Den förflutna månaden har öfverallt i Tysklands konsertsalar ägnats åt minnet af Frans Schubert, den store Liedmästaren, hvars odödliga sånger och instrumentala mästerverk sålunda under de senaste veckorna åter och åter tjusat tusenden. Schubert var född den 31 Januari 1797, och hundra år hade alltså nu förflutit, sedan »Erlkönigs» sångare såg dagen. Under detta sekel har musiken genomgått en hel evolution — framför allt har den kämpat sig fram i främsta ledet bland de sköna konsterna — det har under dessa hundra år sjungits och musicerats outsägligt mycket, musiken har fått medvetna mål och ökad uttrycksförmåga, musikdramat och programmusiken ha efterträdt musicerandet, för att i sin ordning en dag få lämna plats för nya konstnärliga sträfvanden, men ännu alltjämt gälla de oskrifna skönhetslagarna, och ännu i dag lefva de stora mästerverken med samma fulla lif som för hundra år sedan och skola göra det i sekler. Ett Händels oratorium, en Bachs passion eller orgelfuga, en Mozarts opera, en Beethovens symfoni, kvartett eller sonat, en Webers ouvertyr och en Schuberts Lied höra till dessa fullkomliga verk, som kunna trotsa tiderna. Schubert hör till de odödlige.

Det egendomliga med Schubert som Lied-komponist är, att han på en gång skapat och nästan uttömt genren. Eller kan en nutida tonsättare inom ramen af en enkel visa nå längre i karakteristik, än den 18-årige Schubert gjorde i »Erlkönig»? Eller kan en af de modernaste genom sinnrik harmonisering af en sång ernå underbarare verkningar än Schubert genom ett enda brutet ackord, konsekvent upprepadt som ackompagnementsfigur,

åstadkommer i sin dystert stämningsmålande sång »Die Stadt» (texten af Heine)? Att de icke uppnå den kostliga naiviteten i en sång som »Forellen» eller den fulländade tonskönheten i Schuberts allsjungna »Ständchen» är lika säkert men mindre underligt, ty i fråga om ren melodiskönhet söker ju Schubert sin like i hela musikhistorien. Hvilket fullhorn af de ljufligaste, härligaste melodier innehåller icke bara C-dur-symfonien, hans instrumentala mästerverk —• ett mästerverk, trots att det icke hinner Beethoven, som här tydligen tjänat som mönster, i fråga om sträng musikalisk logik och enhet; men längden, den bristande koncentrationen hor här till stilen: melodien älskar ett bredt behagligt »Sicherge-hen», såsom en minnestecknare (Heinr. Reimann) uttrycker sig. Och äfven bland Schuberts kammarmusik och pianosaker finnes mycket af beståndande värde. Af hans sceniska verk ha de i större stil aldrig gjort lycka och ha nu afgjordt åldrats, men hans komiska opera »Die Verschworenen», hvars titel vid första uppförandet i Wien på grund af censurens förskräckelse för sammansvärjningar ändrades till »Der häusliche Krieg», har nu med bifall gifvits å flera scener och kommer nog en dag äfven till Stockholm, om icke förr — så till nästa hundraårsjubileum.

Den här gången fingo Stockholmarne nöja sig att höra C-dur-symfonien, utmärkt spelad af hofkapellet under hr Nordqvist vid andra symfonikonserten, samt a-moll-kvartetten (hvarför ej hellre den i d-moll?), som framfördes af Aulinska kvartetten; men att Schubert skrifvit sånger, tycktes vederbörande ej känna till. Beklagligen lida vi för resten sådan brist på goda förmågor i romanssång, att det kanske var så godt att inhibera den delen af jubilei-festerna. Vid Aulinska kvartettens tredje soaré •firades för öfrigt Schubert med två moderna verk, som voro utmärkt ägnade att låta alla skönheterna i hans egen kvartett, opus 29, som är ett af hans relativt svagare verk, framstå i den bästa dager. Först utfördes en rysk kvartett af fyra komponister, Rimsky-Korsa-koff, Liadow, Borodin och Glazounow, hvilka skrifvit hvar sin sats öfver samma tema b-a-f (Belaieff) — den lycklige ägaren till detta sålunda odödliggjorda namn är de fyra herrarnes förläggare. Dylik musik kan närmast ru-