Sida 142
Allmänna betraktelser.
142
de om morgonen åter flyga upp, är allt grönt försvunnet, och jorden ser ut som svedd af eld. Efter någon tid komma de vinglösa ungarna eller larverna. De tåga fram i täta kolonner och sky hvarken eld eller vatten. De eldar, som den olycklige landtmannen antänder för att skydda sina ägor, släckas af de framryckande massorna, vattengraf-var fyllas af de första leden, hvilkas kroppar tjäna de efterföljande till bro. Ända upp till vårt land hafva gräshoppsvärmar stundom framträngt.
»Öfverbefolkning» och brist på föda torde väl i de flesta här-ofvan nämnda fall framkalla vandringsdriften, men i afseende på olika sätt att färdas är instinkten ofta bestämmande. Detta gäller i synnerhet fåglarna. De, som flyga dåligt, flytta om natten; de, som äro goda flygare, om dagen. Änderna flyga i bredd för att ej hindra hvarandra, lommarna af samma skäl bakom hvarandra. Tranorna bilda vinkel för att bättre klyfva luften, och då den i spetsen flygande fågeln tröttnar, aflöses han af en bland de eftersta, Att en del småfåglar taga plats på de störres rygg och sålunda skaffa sig fri resa får väl dock anses bero på beräkning. Då laxen går uppför floderna, bildar han äfven kilform; i spetsen går en gammal hona, sist komma de unga hanarne.
Bland de bevis på instinkt, som härofvan anförts, torde ej få stå på gränsen till förståndig beräkning. Det är icke alltid lätt att uppdraga gränsen mellan naturdrift och slutledning. I synnerhet är detta svårt, då fråga blir om de högre djuren.
I förståndsutveckling stå aporna -högst, hvilket ju också var att vänta. Se här några exempel. Naturforskaren Brehm berättar om en apa, som, då hon försökte öppna en dörr och märkte, att hon ej nådde låset, bar fram en stol och kl ef upp på den. En annan, som brukade stjäla mjölk ur skafferiet och därvid alltid slog sönder bunkarna, återlämnade dessa hela, sedan hon en gång ertappats och fått stryk. En schimpans, som Brehm ägde, underkastade sig en svår halsoperation utan att röra en muskel och var läkaren synbart tacksam. Då apan en tid därefter afled, var det, som om icke ett djur, utan en människa hade dött.
Näst aporna i klokhet kommer måhända elefanten. Baker pascha såg en elefant, som efter en stunds funderingar satte pannan mot ett träd och ruskade det, så att de dadellika frukterna regnade ned*). I
*) I en tidningsnotis, som icke föreföll att vara diktad, berättades 1889 alldeles detsamma om en häst och ett par kor, som sluppit in i en trädgård. De skulle nämligen ha ruskat på träden och uppträdt såsom de mest hänsyns lösa äppeltjufvar.
Källa: Project Runeberg ·