Sida 369
Sifonen eller sughäfverten (fig. 25) är ett böjdt rör, som med ena ändan nedsattes i en vätska och sedan genom sugning göres lufttomt, hvarvid vätskan uppstiger i röret och fortfar att rinna utan vidare sugning, så vida rörets yttre ända står lägre än vätskans yta; men höjes mynningen öfver denna nivå, så upphör genast vätskan att rinna ur kärlet och den vätska, som finnes kvar i röret, rinner tillbaka i kärlet. Med en sådan apparat kan vatten ledas öfver berg och andra höjder, som ej öfverstiga 10 meter, blott utloppsmynningen ligger lägre än den yta, hvarifrån vattnet kommer. Denna apparat har stor användning för att öfverföra vätskor ur ett kärl i ett annat.
Pipetten eller stickhäfverten (fig. 26) utgöres af ett kärl, som i hvardera ändan har en trång öppning. Nedsänkes detta lodrätt i en vätska, fylles det; tilltäppes sedan öfre hålet med fingret, så att ingen luft inkommer, kan vätskan ej rinna ut
i nedre ändan, utan på detta sätt lätt upphämtas och föras till ett annat kärl.
Heronskulan (fig. 27) består af en flaska, i hvars mynning är infördt ett lufttätt slutande, i båda ändar öppet rör, som med sin nedre ända står under ytan af det vatten, som till en del fyller flaskan. In-pressas luft genom detta rör, bubblar den genom vätskan och hopar sig ofvanför vattnet, hvarigenom dess tryck på vattenytan ökas. Upphör man med inpunipningen af luft, så strömmar vatten ut genom röret och stiger till en viss höjd, beroende på trycket inuti flaskan.
Brandsprutan är ingenting annat än en he-ronskula, i hvilken man inpumpar vatten, hvarigenom den inträngda luften hoptryckes och på så sätt tvingar vatten att spruta ut.
Fig. 25.
Fig. 26.
Fig. 27.
Vågrörelse.
Kastas en sten på en jämn vattenyta, så uppstå ringar på ytan, hvilka sprida sig utåt allt mer och mer. Lägges en träbit på vattenytan, så finner man, att den ej föres framåt, utan endast lyftes upp
