Sida 333
Grönland och Spetsbergen förete nu det utseende, som Skandinavien hade under den s. k. istiden. Grönland är med undantag af några obetydliga landremsor vid kusterna betäckt af en stor inlandsis, som sköldformigt höjer sig mot det inre och är stadd i ett långsamt framryckande mot kusterna. I synnerhet mot kusten är denna inlandsis mycket ojämn, genomdragen af djupa remnor och sammanskrufvad i de mest vilda former. Längre inåt antager isen ett annat utseende. Den är täckt af snö, som frusit ihop till en kornig massa med jämn eller småkullrig yta, såsom figurerna 32 och 33 visa.
Ar 1883 inträngde Nordenskiöld ett långt stycke på Grönlands inlandsis. Ofvanstående figurer äro afbildningar efter fotografier, tagna under denna färd. Sedermera lyckades det 1888 norrmannen Nansen att öfvertvära hela inlandsisen. Detta var dock icke första gången en sådan vandring utförts, ty redan 1873 hade Nordenskiöld i sällskap med Palander gått 190 kilometer tvärs öfver isen på Nordostlandet af Spetsbergen, den nordligaste isvandring, som hittills företagits. Nordostlandet ligger nämligen på 80° polhöjd.
Då inlandsisen framtränger till hafvet, hvilket vanligtvis sker i stora fjordar, som djupt intränga i Grönland, skjuta ismassorna ut däri, sönderbiytas samt drifva sedan omkring i vattnet. Sådana flytande isstycken äro ofta af väldiga dimensioner och benämnas också med rätta isberg. I de södra polarländerna bildas på samma sätt isberg från stora, ännu outforskade inlandsisar. Endast en mindre del af isbergen är synlig öfver vattnet, medan omkring 9/io af deras massa är nedsänkt därunder. Då dylika påträffats, som varit öfver 100 meter höga öfver vattenytan, kan man sluta sig till den ofantliga ismassa, som de innehålla.
Isbergen föra ofta med sig samlingar af stenar och grus från land, och då de slutligen smälta, aflastas de medförda moränmassorna antingen på hafsbottnen eller vid de stora bankarna i Atlanten. På detta sätt hafva också isbergen sin betydelse för jordytans ständigt försiggående förändring, och detta desto mer, som det af dem medförda fasta materialet kan förflyttas flere hundra mil från sin hemtrakt.
Luften.
Luften inverkar liksom vattnet så väl förstörande som nybildande på jordytan. Af luftens båda hufvudbeståndsdelar syre och kväfve, hvilka äro mekaniskt blandade med hvarandra och ej kemiskt förenade, är det förnämligast syret, som är verksamt i detta hänseende.
Vid bergens fÖrvittring arbetar luftens syre i samband med vattnet; de i bergarterna ingående mineralen upptaga direkt syret och vattnet, hvilka kemiska processer benämnas oxidering och hydratisering. Järnets s. k. röstning är t. ex. en sådan oxidering och hydratisering.
