Sida 42
34 -
anlände. Ehuru mannen hade ett blomstrande utseende, var han dock ganska sjuklig.
Förkortade bisatser äro:
nominativ med infinitiv: Mannen antages komma hem nästa sommar;
ackusativ med infinitiv: Alla ansågo honom vara en ärans man;
attributiv satsförkortning: Slagen af häpnad, kunde han icke yttra ett enda ord;
apposition: Karl den store, f ränkernas konung, dog år 814;
fristående satsförkortning: De sårade medräknade, förlorade fienden 500 man.
Rättskrifningslära.
Språkljud och ljudtecken (bokstäfver).
Ordens enklaste delar äro ljud, språkljud. Själfljud kallas de ljud, som ensamma kunna bilda stafvelser; medljttd kallas de ljud, som endast i förening med själfljud kunna bilda stafvelser.
Själfljuden äro: a-, e-, i-, o-, u-, y-, å-, ä- och ö-ljuden. Af dessa äro a-, o-, u- och å-ljuden hårda, de öfriga lena, mjuka.
Medljuden äro: 6-, d-, f-, g-, h-, j-, k-, l-, m-, n-, p-, r-, s-, t-, v-, tje-, sje- och äng-\juden.
Tecknen för dessa ljud, ljudtecknen, kallas bokstäfver. Själfljuds-tecken, vokaler, äro: a, e, i, o, u, y, å, ä och ö. Medljudstecken, konsonanter, äro: b, c, d, f, g, h, j, k, l, m, n, p, q (for k-ljud), r, s, t, v, x (för ks-ljud) och % (för ts-ljud). Tje-, sje- och äng-ljuden sakna egna tecken.
Af vokalerna äro e och o hvardera tecken för två ljud. Sålunda betecknar e e-ljud uti bred, men ä-ljud uti den; o o-ljud uti stor, men å-ljud uti frost.
Af konsonanterna äro c, f, k och n hvardera tecken för två ljud. C betecknar s-ljud i cirkel, men k-ljud i ock; f f-ljud i fat, men v-Ijud i haf; k k-ljud i knif, men tje-ljud i kött; n n-ljud i näs, men äng-ljud i bänk. Konsonanten g är tecken för fyra ljud: g-ljud i gå, j-ljud i gifva, äng-ljud i regn och k-ljud i lagt.
