Sida 928
tillskrefvos socialisterna och framkallade, under intrycket af den allmänna harm de väckte, stränga tvångsåtgärder mot dem. Kampen mot socialismen syntes Bismarck så viktig, att han för dess skull fann sig nödsakad att under stora eftergifter afsluta den jättestrid han 1873 börjat med den katolska kyrkan, som trots Kyrkostatens förlust står mäktigare än någonsin och ser sitt välde stundligen växa i alla världsdelar. Än större blef bestörtningen i Europa, då kejsar Alexander II af Kyssland på våren 1881 blef mördad. Nihilismen, en svärmisk rörelse, som på grund af politiska ech sociala missförhållanden skjutit väldig fart i Ryssland, trodde sig ej kunna bota det onda på annat sätt än att genom kejsarens mord rikta ett krossande slag åt det rådande systemet; och den mördades son Alexander III har af samma skäl varit utsatt för upprepade, men misslyckade mordförsök.
De djupgående sociala rörelserna ha öppnat regeringarnas ögon för nödtvånget att göra något för att af hjälpa det onda och hafva de mest skriande ekonomiska missförhållandena. Bismarck hade, tvärt emot sin beräkning att med ett slag göra Tyskland rikt genom den oerhörda franska krigsskatten, fått se penningeöfverflödet skingra sig for himlens alla vindar. Han kom då, i strid mot sina äldre åsikter, på den tanken, att det nationella arbetet skulle höjas och välståndet i alla samhällslager ökas genom höga tullar, som skyddade den inhemska produktionen mot alltför stark täflan med utlandet. Detta system, den s. k. protektionismen, som en längre tid varit öfvergifven, fann stark tillslutning i de flesta stater och utbredde sig 1888 äfven till Sverige, som, efter att 1865 hafva utbytt sina gamla fyra stånd mot en riksdag med två kamrar, mest varit upptaget med stridigheter om försvars- och skatteväsendet. Norge och Danmark ha däremot utkämpat strider af rent politisk natur om maktfördelningen mellan regering och representation, hvilka i Norge slöto med stortingets seger, då riksrätten 1884 dömde statsrådets ledamöter till afsättning, men i Danmark lämnat nästan all makt i regeringens hand i följd af dess under många år fortsatta öfverträdande af författningen.
Efter den mer än nittioårige kejsar Wilhelms död 1888 hafva de nya tidsströmningarna kommit till starkare genombrott. Hans sonson Wilhelm II har med undanträngande af den gamle Bismarck gifvit uppslag till en socialreformatorisk lagstiftning, som synes vinna efterföljd i alla land, men hvarom ännu är för tidigt att uttala sig, då den väl hör till de skuggor, som det är sagdt att kommande ting kasta framför sig.
Emil Svensén.
