Sida 605
Geografi.
Geografien eller jordkunskapen kan fattas på olika sätt, allt eftersom den afhandlar jorden i och för sig eller såsom bostad för förnuftiga människor. Ur sistnämnda synpunkt vilja vi här betrakta densamma. Då människan först började tänka öfver den jord hon bebor, fattade hon den, i enlighet med den föreställning som låg närmast till hands, såsom en flat skifva, omgifven af himlen såsom ett hvalf, hvilket vred sig omkring jordskifvan. I femte århundradet före Kristus, - hos de österländska folken kanske tidigare - hade kunskapen om jorden ökats genom vidsträckta sjöresor och undersökningar i stjärnerymden. Man hade märkt, att af ett fartyg på långt afstånd allra först masttopparna blefvo synliga, under det att hela fartyget skulle visat sig på en gång såsom en liten prick, ifall hafvet bildat en platt yta; och vidare anade man, att den runda skugga, som syntes på månen vid förmörkelser, endast kunde tillhöra jorden. Häraf drogs nu den slutsatsen, att jorden vore ett rundt klot, som man tänkte sig fritt sväfvande i världsalltets medelpunkt. Bland stjärnorna på himlahvalfvet hade man långt förut iakttagit några, som i motsats till de öfriga ständigt förändrade sin ställning på himlahvalfvet, eller de s. k. planeterna; och för att förklara deras rörelser antog man nu, att de hade sitt fäste på hvar sitt genomskinliga himlahvalf, det ena utom det andra. De öfriga eller fixstjärnorna, som syntes bibehålla samma inbördes läge, antog man vara fästa på ett utanför de förra befintligt himlahvalf. Men ett fortsatt iakttagande af planeterna visade först, att dessa efter regelbundna omloppstider visade sig på samma ställen af himlen, och sedermera, att deras banor i förhållande till jordens fingo en oförklarligt besynnerlig form, men däremot nästan cirkelformigt omslöto solen såsom en gemensam medelpunkt. Häraf drog i början af 1500-talet den polske munken Copernicus den lika enkla som djärfva, af de gamla endast dunkelt anade slutsatsen, att det endast var månen, som rörde sig kring jorden, medan jorden själf var en planet som de andra och liksom de rörde sig kring solen. Denna lära, som i början ansågs gudlös och ådrog sina anhängare svåra förföljelser, blef dock snart segrande
