Sida 463
Man öfvertygade sig, att intet räknefel blifvit begånget, och kunde ej förklara afvikelserna på annat sätt, än att någon störande inverkan måste finnas, som ej blifvit tagen -med i räkningen, eller att ännu en planet måste finnas, som påverkade Uranus i hans gång och som ännu var okänd. Man räknade ut, hvar den sökta planeten skulle ha sin plats, man riktade tuben till den genom räkningen bestämda platsen, och planeten fanns där. Le Verner i Paris gjorde räkningen, och Gralle i Berlin riktade tuben samt fann den 23 september 1846 den nya planeten, åt hvilken gafs namnet Neptunus. Äfven Neptunus hade förut, nämligen två gånger år 1795 och en gång 1845, blifvit sedd utan att blifva igenkänd som planet.
Neptunus, som åtminstone tills vidare måste betraktas som den yttersta i vårt planetsystem, gör sitt omlopp på nära 165 af våra å?. Han har sålunda ännu sedan tiden för upptäckten hunnit göra blott en fjärdedel af ett omlopp i banan kring solen. Af ståndet från solen är 449 millioner mil eller mera än 30 gånger större än jordens. Solljuset är där knappast en niohundradel af solljuset på jorden. Detta är visserligen en svag belysning, men man är gärna benägen att underskatta densamma. Man vill nämligen gärna föreställa sig, att ett ljus, ända till 900 gånger svagare än solljuset hos oss, knappast är något ljus alls och att på Neptunus därför skulle råda en nästan beständig natt. Men om vi stödja vår uppfattning därvid, att vårt solljus är 620 000 gånger starkare än fullmånens ljus och att följaktligen solljuset på Neptunus likväl motsvarar nära 700 fullmånars sken, så synes att belysningen på den yttersta planeten dock icke är så njugg. .
Neptunus är större än Uranus; hans tvärlinje är 6 240 mil eller nära 5 gånger jordens och massan 22 l/z gånger jordens. Rotationstiden är naturligtvis äfven här obekant. Han åtföljes af en måne, som gör sitt omlopp på nära 6 dagar.
Kometer och meteorsvärmar.
Jämte det att planeterna kretsa kring solen i sina nästan oföränderliga och nära cirkelformiga banor, genomkorsas vårt solsystem äfven af världskroppar af helt annan beskaffenhet, nämligen kometerna och meteorsvärmarna.
De förra uppenbara sig ofta som ganska storartade företeelser och ha fordom därigenom och genom det oväntade i deras framträdande uppväckt den största förskräckelse, och man var mycket benägen
