Sida 140
FÖRSTA AFDELNINGEN.
Djurriket. Allmänna betraktelser.
Förstånd och instinkt. Det är onekligen en för människans högmod nedslående tanke, att hon måste erkänna sig själf tillhöra djurriket, äfven om hon kan trösta sig med, att hon intager första rummet inom detsamma. Hon har också sökt att på allt sätt vidga den klyfta, som skiljer henne från djuren, bland annat genom att helt tvärsäkert fränkänna djuren det, hvaröfver hon själf mest bröstar sig - förstånd. Djuren äga blott instinkt, har det hetat ända till de senaste tiderna. Också har på vissa håll mycket onådigt upptagits hvarje försök att fylla klyftan genom att påvisa förstånd och beräkning hos djuren. Tillerkände man djuren sådana egenskaper, kunde däraf lätt följa åtskilliga kvistiga frågor, såsom huruvida de ägde en själ, om denna vore odödlig o. s. v.
Med instinkt menar man den naturdrift, som förmår djuren till vissa oöfverlagda handlingar, hvilka äro egna för arten eller släktet (t. ex. flyttfåglarnas årliga färder). Allt eftersom inom naturforskningen det noggranna iakttagandet af naturen själf vunnit burskap, har man insett, att denna drift ensam är otillräcklig att förklara en mängd af djurens handlingar. Den moderna vetenskapen tillägger därför djuren äfven en viss grad af förstånd, som kan utvecklas genom undervisning och dressyr och som visar sig genom tydligt beräknade handlingar.
Instinkten, den hos individen före födelsen nedlagda naturdriften, verkar hos hvarje djurart oföränderligen på samma sätt. Biet bygger alltid 6-kantiga celler utan att någonsin göra några förbättringar eller förändringar och, hvad mera är, äfven utan att hafva sett, huru andra bin gå till väga. Äfven hos människan verkar samma naturdrift. Man
