Sida 527
Svensk lagkunskap.
Hvarje samhälle, större eller mindre, råaste vara inrättadt och styrdt efter bestämda rättsgrundsatser eller lagar, hvilka gälla till efterlefnad för alla, som äro skyldiga samhället lydnad. Sverige har af ålder varit ett sådant lagbundet samhälle, och i nära samband med samhällsutvecklingen har följt en utveckling af lagstiftningen, som dels omfattat staten eller riket i dess helhet i borgerligt hänseende, dels dess kyrkliga förhållanden, dels statens särskilda delar eller kommunerna och dels rättsförhållandena mellan enskilda samhällsmedlemmar. Det viktigaste af den svenska lagkunskapen kan därför hänföras till fyra hufvudafdelningar: I Grundlagarna; II Kyrkolagen; III Kommunalförordningarna och IV Allmänna lagen (civila och brottmålslagarna m. m.)
I. Grundlagarna.
Såsom själfva namnet angifver, äro grundlagarna de högsta lagarna i samhället och innehålla grundvalen och grunddragen för de öfriga. Grundlagarna bestämma statens styrelse samt regeringens och folkets ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. De svenska grundlagarna äro fyra: regeringsformen af den 6 juni 1809, riksdagsordningen af den 22 juni 1866, successionsordningen af den 26 september 1810 och tryckfrihetsförordningen af den 16 juli 1812. Af dessa är regeringsformen den viktigaste och innehåller grundbestämningarna för de trenne andra. Riksdagsordningen bestämmer utförligt om riksdagens sammansättning och verksamhet, successionsordningen fastställer svenska tronens ärftlighet inom Bernadotteska släkten, och tryckfrihetsförordningen lagfäster svenska medborgares rättighet att i tryck offentliggöra sina åsikter. Riksakten af den 6 augusti 1815, som bestämmer föreningen mellan Sverige och Norge, räknas icke som svensk grundlag, men är i verkligheten en unionell grundlag för de förenade rikena. -- Konungen och riksdagen äga rätt att gemensamt stifta, ändra, upphäfva eller förklara grundlagarna. För att inga hastiga eller omogna ändringar skola kunna vidtagas, är bestämdt, att, när ett grundlagsförslag första gången handlägges i riksdagen, kan det visserligen afslås, men icke bifallas
