Sida 460
själflysande, ehuru han hufvudsakligen lyser med från solen lånadt ljus. .De väldiga molnmassorna öfver ytan kunna ej anses vara uppväckta af solvärmen, ty denna är på Jupiter 27 gånger svagare än hos oss, utan uppkomma dels genom att ytan är alltför hetT att vattnet där skall kunna utfalla i flytande form, utan oupphörligen drifvas i höjden af den heta planetytan, och dels genom vulkaniska utbrott i stor skala, hvarvid vattenångor och rökmassor utslungas ur planetens inre. Allt är således på den stora planeten i ett kokande uppror, och vi måste tänka oss honom sådan, som vi föreställa oss jorden ha varit för millioner år sedan, innan ännu de första organismerna uppenbarat sig här. Det är ju ock naturligt, att Jupiters afkylning måste ske synnerligen långsamt för den stora massans skull.
Bland de första upptäckter, som efter tubens uppfinnande gjordes på himlahvalfvet, var att Jupiter är omkretsad af fyra stycken månar, hvilka gå i banor åt samma led, som Jupiter själf rör sig kring solen, och i samma plan som hans ekvator. De benämnas med ordningsnummer efter banornas lägen, inifrån planeten räknadt. De äro alla utom n:r 2 (den andra inifrån eller den, som är näst den närmaste) större än vår måne, n:r 4 (den yttersta) jämnstor med Mercurius och n:o 3 till och med större än denna planet. Dessa månar förmörkas mycket ofta, ty vid hvarje omlopp inträda de i den stora planetens skugga. Dessutom åstadkomma de äfven solförmörkelser på Jupiter genom att kasta skugga på hans yta. Förmörkelserna äro härifrån ganska väl synliga med goda tuber och hafva varit astronomer och sjöfarande till nytta för att på hafvet eller annorstädes under resor kunna bestämma tidsskillnaden på den ort, där de vistas, med en annan ort. Därjämte har genom samma förmörkelser den första bestämningen af ljusets hastighet skett. Denna planet med sina månar utgör likasom ett planetsystem i förminskad skala, ehuru af andra rang.
Den 9 september 1892 upptäcktes en femte måne af ytterst ringa storlek, hvilken rör sig i en bana innanför den närmaste af de fyra större månarna. I månarnas ofvan anförda nummerordning är denna icke inräknad.
Saturnus.
Längre ut, bortom Jupiter, träffa vi Saturnus. Äfven han lyser ined ett ganska starkt ljus, ty väl är han långt aflägsen från solen och således svagt belyst af henne, men hans storlek är ansenlig. Sa-turni afstånd från solen är 9 Va gånger större än jordens- eller 142 millioner mil. Hans omloppstid eller år är nära 29 Va jordiska år. Solljuset är vid Saturnus försvagadt till en nittiondedel af dess styrka
