Sida 441
på jorden, äro blott en mycket ringa del af allt det, som solen utsänder, eller i själfva verket ej fullt en tvåtusenmilliondel däraf. Det är således med ett storartadt slöseri, som solen strör kring sig sitt guld. En försvinnande liten bråkdel af det gyllene, glödande ljus- och värme-hafvet, endast en droppe, uppsnappas af jorden och af de öfriga planeterna, där dessa stänk af öfverflödet tjäna till att nu eller i förfluten eller i kommande tid framkalla växt- och djurlif, i lägre och högre former med dess rika växlingar. Resten strös ut i världsrymden, i det tomma, ödsliga, obebodda, och denna rest är nästan hela förrådet. Tänka vi oss jordens yta beklädd med is, mäktigare än Grönlands inlandsis och af den tjockleken, att till och med fjälltoppar af l 700 meters höjd blefve jämnade med ytan, vidare att denna is läge ej blott öfver den del af jordytan, som är land, utan att hela klotet vore rundt om ifördt denna stela mantel; tänka vi oss vidare, att vi för blott en enda flyktig sekund kunde samla allt det värme, som solen åt alla håll utsprider, så vore detta tillräckligt att smälta hela istäcket.
Solens framtid.
Den frågan tränger sig ovillkorligen på oss, om solen har råd till sitt oerhörda slöseri med värme- och ljusstrålar; när hon så ödslar därmed - har hon en omätlig källa att ösa ur, eller får hon undan för undan ersättning för sina utgifter? Om så ej är fallet, så måste hon ju slockna en gång, jorden blir mörk och kall och öde, och människosläktets samt .allt lefvandes sista timme är då - om ej förr - för visso slagen. Detta bör sålunda vara en fråga af högsta tänkbara intresse för jordens bebyggare att besvara - om möjligt. Om ingen slags ersättning gåfves, så skulle solens värmeförlust under människosläktets historiska tid ha blifvit ganska märkbar. Man har därför sökt upptäcka någon eller några omständigheter, som skulle kunna vara orsak till en sådan ersättning. Bland annat har man tänkt sig en sådan kunna ske därigenom, att solen »matas» med i henne infallande meteorer, som vi veta understundom råka jorden. Dessa meteorer (och de så kallade stjärnfallen) äro små kroppar, som med en hastighet af några mil i sekunden kretsa i rymden såsom själfständiga himlakroppar samt blifva synliga, då de inkomma i jordens luftkrets och glödgas af den häftiga gnidningen emot denna. Det är tydligt, att, om sådana kroppar i utomordentligt stort antal folie in i solen, så skulle de kunna tillföra henne en del värme. Men för att stilla hennes omåttliga hunger fordras mer än så. Till och med om planeterna, den ena efter den andra, offrades åt henne och störtades in i hennes glo-Enhvar sin egen lärare. I. 28
