Sida 292
Undersökningar i grufvor och stenbrott gifva oss en inblick i bergens byggnad och visa oss, att de bestå af olika och på skilda sätt uppkomna bergarter, l vissa af dessa bergarter finna vi förstenade lämningar af djur och växter, hvilka paleontologien eller läran om forntidens organismer har till uppgift att studera. Paleontologien är ett gemensamt namn för två själfständiga vetenskapsgrenar, zoopaleontologien eller läran 0111 forntidens djurvärld och fytopaleontologien, som behandlar den forntida växtvärlden.
Alla de nu nämnda företeelserna och flere därtill gifva vid handen, att vår jord ej alltid varit sådan hon är, och vi få genom att studera dessa en inblick i de olika skedena af hennes tillvaro eller ined andra ord i hennes historia. Så föras vi till studiet af den historiska geologien.
Det är tydligt, att geognosien och den historiska geologien tillsammans lämna oss en helgjuten bild af jorden; vi hafva kommit till geologien i dess fulla betydelse. Geologien är vetenskapen om jorden och dess utvecklingshistoria.
Jordens urtillstånd och första utveckling.
Af astronomien och fysiken känna vi, att jorden är en planet, som kretsar omkring solen och från henne hämtar sitt ljus och sin värme. Enligt den allmännast antagna åsikten har solen och alla planeterna ursprungligen utgjort en enda massa, hvilkens alla ämnen till följd af den rådande hettan bildade ett ofantligt stort gasklot, som roterade omkring sin axel. Genom rotationen och den småningom försiggående afkylningen, hvilken naturligtvis tog sin början i de yttre delarna, som befunno sig närmast den kalla världsrymden, afskilde sig den ena delen efter den andra från de£ stora gasklotet och bildade mindre gasklot, som roterade omkring det större. På detta sätt uppstodo efter hand alla planeterna i vårt solsystem. Jorden har sålunda bildats af en från solkroppen lösryckt del, och från det ögonblick, då denna del började med en roterande rörelse svänga i en krets omkring solen, kan således jordens uppkomst räknas*).
Jorden var till en början äfven ett gasklot och måste till följd häraf haft en mycket större utsträckning än nu, då man erinrar sig den stora volym, som en kropp i gasformigt tillstånd intager mot samma kropp i fast form. Klotet afsvalnade småningom, flere af de gasformiga ämnena antogo flytande form, och slutligen kom den tiden, då denna glödande massa på sin yta betäcktes af en fast skorpa, alldeles
*) Denna åsikt om planetsystemets uppkomst ur solen har först framställts af tysken Kant och senare själfständigt utvecklats af fransmannen Laplnrr. ]V[a{} får också därför höra lalas om den Jvunt~Laplace'ska teorien,,
