Sida 442
glödande svalg, så skulle det stilla henne endast för en jämförelsevis ganska kort tid.
Man måste därför söka denna ersättning på annat håll. Solen är ju en kropp, som ännu ej antagit fast form, hela hennes massa är bildbar så till form som äfven till omfång, det vill säga att massan gifver efter för de på henne verkande krafterna. Genom den stora kraft, som solens massa besitter att draga alla kroppar mot hennes medelpunkt, utöfvas ett starkt tryck på ytan. För trycket ger massan efter, och solen minskar sitt omfång, hon blir mindre, hon blir sammanpressad. Men däraf åter utvecklas värme, en utomordentligt hög värme, som mer än väl blir tillräcklig att ersätta förlusten. Sammanpressningen är dock så ringa, att vi antagligen ej på många årtusenden skola kunna uppmäta den.
Men vidare! Solen kan ej i evighet sammanpressas, ty hon skulle ju då försvinna. Hon kan ej sammantryckas längre än till en viss gräns, förrän massan begynner antaga fast form, dock antagligen först efter millioner år. Då är det äfven slut med ersättningen för utstrålningen och solen kallnar, mörka fläckar af slaggartade utfällningar börja betäcka hennes yta. Snart är kanske hela den ena sidan mörk, och solen belyser jorden och hennes medsystrar planeterna blott under den tid den ljusare, ännu delvis lysande sidan är vänd emot dem. Men äfven dessa ljusa ställen mörkna och snart - efter ännu några tusen år - dallrar den sista ljusstrålen glimmande ut i världsrymden. Solen är därefter en mörk världskropp, och planeterna kretsa kring henne sin ensliga gång, belysta endast af det tindrande stjärnljuset; några skilda årstider råda ej längre på dem, utan blott en evig natt och en evig vinter; allt lif är utdödt, och det hela är den tröstlösaste bild af - ett förgånget.
Planetsystemet.
Jordens läge i världsrymden.
Vi veta, att vår jord ej är, som det kan tyckas oss, stillastående i världsrymden, utan att hon har rörelser af flere slag. Hon behöfver intet underlag att hvila på, utan sväfvar fritt i världsrymden. Det finns i själfva verket ej någon viss riktning, som kallas nedåt eller uppåt, ty det vi kalla nedåt, kalla andra uppåt, de nämligen, som bo på den klotformiga jordens motsatta sida. Det, som för oss är en lotet riktning, kan åter för andra vara en vågrät. Vi måste söka
