Sida 462
Uranus.
Förr räknades Saturnus såsom planetsystemets yttersta planet, ty de båda utanför honom kretsande äro ej synliga för blotta ögat och voro ej kända. Den första af dem, Uranus, blef år 1781 funnnen af Herschel, men hade nitton gånger förut varit sedd, första gängen år 1690, då man likväl icke lagt märke till hans egenskap af planet, utan tagit honom för en fixstjärna. Uranus är ej mindre än 19 gånger mera aflägsen från solen än jorden, eller 286 millioner mil, och ljuset når dit på 2 timmar 40 minuter samt är då 368 gånger svagare än det solljus, som kommer oss till del. Med denna svaga solbelysning är det ganska naturligt, att planeten är svår att se och för öfrigt att inga fläckar på ytan kunnat synas och således ej heller dygnets längd bestämmas. Arets längd är 84 af våra. Planetens tvärlinje är 5030 mil eller nära 4 gånger jordens. Tätheten är också här mycket ringa, och däraf samt af spektralanalytiska skäl sluter man, att hans tillstånd är jämförligt med de båda föregåendes.
Uranus har fyra månar, som göra sina omlopp på 2 i/z till 13 l/2 dagar.
Neptunus.
Den yttersta planetens, Neptuni, upptäckt betecknar en bland glanspunkterna i astronomiens historia och var onekligen ett slående bevis för de astronomiska teoriernas och räkningarnas riktighet. Denna planet blef teoretiskt upptäckt, d. v. s. man visste, att han fanns, och utpekade platsen för honom på himmelen, innan ännu någon hade sett honom. Huru detta var möjligt, skola vi nu söka antyda. Redan förut - då det gällde att bestämma solens massa - hafva vi framhållit, att i hela naturen råder en kraft, tyngdkraften, som yttrar sig så, att alla kroppar draga alla andra till sig och desto mera, ju större deras massa är, men desto mindre, ju större afståndet ar. Solen är betydligt större än alla planeterna, ända till 738 gånger större till massan än de alla tillsammantagna. Det är visserligen naturligt, att hvar och en af planeterna söker draga till sig hvar och en af de öfriga, i synnerhet de närmaste, men den kraft, med hvilken solen drager dem alla är ojämförligt öfvervägande, och därför gå planeterna i ganska regelbundna banor kring solen. Men astronomerna måste alltid taga med i räkningen den störande inverkan, sona hvarje planet utöfvar på de öfriga. Sedan Uranus blef upptäckt och man upprättat tabeller för hans rörelse, fann man, att räkningen icke stämde öfverens med iakttagelserna.
