Sida 9
Svenska språket.
Form- och satslära.
(Orden och deras användning.)
Då man utsäger något om någonting, t. ex. lyser om solen, spelar om orren, uppkommer en Sats: Solen lyser. Orren spelar. Solen är ett föremål, om hvilket man utsäger lyser. Orren är ett föremål, om hvilket man utsäger spelar.
Påstående satser: Frågesatser:
Solen lyser. Lyser solen?
. Hästen springer. Springer hästen?
Björken växer. Växer björken?
Blomman vissnar. Vissnar blomman?
Hären strider. Strider hären?
Brasan sprakar. Sprakar brasan?
Den satsdel, hvilken uttrycker det, som utsäges, kallas predikat: Mannen arbetar. Hafvet brusar. Sjunger lärkan? Predikatet uttryckes alltid genom verb.
Den satsdel, hvilken uttrycker det, hvarom predikatet utsäges, kallas Subjekt: Mannen arbetar. Hafvet brusar. Sjunger lärkan? Subjekt och predikat äro satsens hufvuddelar.
Ordföljden i en sats säges vara rak, då subjektet står före predikatet: Orren spelar; eller Omvänd, då predikatet står före subjektet: Spelar orren?
De ord i språket, som uttrycka, hvad någonting är, kallas substantiv (tingord): gosse, häst, björk, berg, blomma, arbete, flit, glädje.
De ord, som utsäga om någon eller något en verksamhet eller ett tillstånd, kallas verb (händelseord): arbeta, springa, växa, vissna, bestå, falla, bryta, vinna, sofva.
Enhvar sin egen lärare. T, 1
