Sida 2
Form- och satslära
Substantiven äro till sin betydelse konkreta eller abstrakta. Konkreta kallas de substantiv, som utsäga namn på verkliga, det är i och för sig bestående ting: häst, hus, bord, luft, ängel. Abstrakta kallas de substantiv, hvilka uttrycka namn på sådana ting, som icke i och för sig finnas till, utan kunna tänkas endast i förening med andra ting och sålunda angifva en egenskap, en verksamhet, ett tillstånd eller ett förhållande: dygd, trohet, flit, skrifning, sömnighet, förening.
Sådana konkreta substantiv, hvilka uttrycka namn på särskilda föremål till skillnad från andra föremål af samma slag, kallas proprier, (egennamn): Sverige (till skillnad från andra länder), Dalälfven (till skillnad från andra floder), Gustaf (till skillnad från andra manspersoner), Brunte (till skillnad från andra hästar).
Substantiven kunna ersättas med han, hon eller det. På grund häraf indelas de uti tre genus: de substantiv, i stället for hvilka man kan säga han, äro maskuliner (hankön): mannen, vinden, skogen; de, i stället for hvilka man kan säga hon, äro femininer (honkön): kvinnan, blomman, täflan; de, i stället för hvilka man kan säga det, äro neutrer (intet-kön): trädet, huset, axet. Endast några få substantiv hafva naturligt kön. Alla de substantiv, hvilka beteckna ting, som i verkligheten icke hafva något kön, men hänföras till genus maskulinum eller femininum, sägas hafva grammatiskt kon. Sådana substantiv kunna ersättas med den i stället för han eller hon.
Ett substantiv kan uttrycka namn antingen på endast ett föremål eller på flere. Dess numerus (tal) är därföre singularis (ental): tafla, skog, sång, nöje, träd (ett); pluralis (flertal): taflor, skogar, sånger, nöjen, träd (flere). Pluralis bildas genom att till substantivet i singularis foga en ändelse: ros-or, konung-ar, strid-er, strå-n. Somliga substantiv äro lika i singularis och pluralis: hus (ett), hus (flere), fönster, bolag, hufvud, betyg, namn.
Då substantivet slutar på obetonadt -a eller -e samt -el, -en eller -er, bortfaller slutvokalen framför pluraländelsen: flick-a, flick-or; stolp-e, stolp-ar; himm-el, himl-ar; ök-en, ökn-ar; fjäd-er, fjädr-ar.
Proprier sakna pluralis, likaså vissa ämnesnamn och abstrakta substantiv, såsom säd, järn, mjölk, allmoge, godhet, tillgifvenhet, dåsighet. Några substantiv finnas endast i pluralis: föräldrar, ferier, grönsaker, håfvor, inälfvor, blånor (blår).
Då ett substantiv uttrycker namn på hvilket eller hvilka föremål som helst, säges det hafva obestämd form: gata, gator; färg, färger. Uttrycker det namn på ett särskildt eller flere särskilda (förut kända) föremål, säges det hafva bestämd form: gatan, gatorna; färgen, färgerna. Den bestämda formen bildas genom tillägg af ändelser, hvilka ändelser kallas bestämd artikel, äfven slutartikel. Slutartikeln är i singularis -en eller -n, -et eller -t: skäl-en, granne-n, rik-et, öga-t;
Källa: Project Runeberg ·