Sida 356
Statik
är läran om kroppars jämvikt. Då antingen ingen kraft eller krafter, som upphäfva hvarandra, verka på en kropp i hvila, så förblir den i hvila; i annat fall kommer den i rörelse.
För att undersöka verkan af krafter måste man göra sig reda för 1) deras riktning, 2) deras storlek och 3) deras anbringningspunkt. Då flere krafter (komposanter) verka på samma kropp, kunna de i allmänhet ersättas med en kraft (resultant). Verka krafterna i samma räta linje, så är resultanten summan af eller skillnaden mellan komposanterna. Äro åter två krafter verksamma i samma punkt, men i olika riktningar, så förflyttar sig ej kroppen i den enas eller andras riktning, utan i en linje mellan de båda, hvilken då anger resultantens riktning. Verka krafterna i olika punkter och parallella, så är resultanten parallell med komposanterna och lika stor med summan af komposanterna samt anbragt i en punkt mellan komposanterna, då dessa gå åt samma håll; lika stor med skillnaden och anbragt utom komposanterna, då dessa verka i motsatt led. Gå komposanterna i motsatt led och äro lika stora, så finnes ej någon resultant.
Fig. 4.
På alla kroppar verkar jordens attraktionskraft; denna kan sägas verka på alla punkter af kroppen; vi få alltså en mängd krafter, alla riktade mot jordens medelpunkt; dessa kunna sammansättas till en resultant, och anbringningspunkten för denna resultant kallas kroppens tyngdpunkt.
Vi skola nu undersöka de villkor, som fordras för att hålla en kropp i jämvikt, då den hvilar på ett underlag och hvarvid underlaget alltid utöfvar en motståndskraft.
Först antaga vi, att kroppen är understödd i en punkt; vi inse då lätt, att resultanten till tyngdkraften måste gå genom stödjepunkten; i annat fall skulle kroppen vridas omkring denna punkt. Vi få då tre olika jämviktslägen: säker eller stabil jämvikt, då tyngdpunkten befinner sig lodrätt under stödjepunkten, i hvilken händelse kroppen vid vridning ur sitt läge sträfvar att återtaga detsamma (fig. 5); obestämd eller indifferent jämvikt, om tyngdpunkten och stödjepunkten sammanfalla, då kroppen i alla lägen är i jämvikt (fig. 6); vacklande eller labil jämvikt, då tyngdpunkten ligger lodrätt öfver stödjepunkten,
