Sida 447
undersökningar, så att man om hans fysiska tillstånd tills nyligen ej haft sig mycket bekant. Den italienske astronomen Schiaparelli har nu likväl kommit till följande, delvis mycket öfverraskande, resultat.
Planeten, hvilkens bana ganska mycket afviker från cirkelformen, kretsar kring solen på samma sätt som månen kring jorden, nämligen så, att han alltid vänder solen samma sida. Därigenom har den ena hälften af planetklotet ständig sommar, en oafbruten och intensiv hetta, medan den andra har ständig natt, oafbruten vinter med utomordentlig köld.
På Mercurii yta har Schiaparelli iakttagit mörka och ljusa näckar, hvilka han ansett vara haf och land. Dessutom har han stadfäst närvaron af en atmosfer, i hvilken tid efter annan häftiga rörelser och stora molnbildningar förekomma. Mercurius är den minsta af planeterna (undantagandes de s. k. småplaneterna). Hans tvärlinje är endast 480 mil eller obetydligt mera än en tredjedel af jordens. Han gör ett omlopp kring solen på 88 dagar, hvilken tid således är längden af hans år.
Venus.
Utanför Mercurii bana finna vi Venus'. Denna planet rör sig också innanför jordens bana och kan därför icke visa sig på den solen motsatta delen af himmelen. Hon blir synlig ibland på kvällarna åt väster under några timmar efter solens nedgång och ibland på morgnarna åt öster före solens uppgång. Man har - alltefter hon är synlig på aftnarna eller morgnarna - kallat henne aftonstjärnan eller morgonstjärnan. När hon visar sig i sin största gläns, är hon himmelens klaraste stjärna och kan då till och med vara synlig midt på middagen för blotta ögat. Yid dessa tillfällen märker man äfven, sedan skymningen är borta, ganska lätt, huru föremålen kasta skugga i venus-sken, i synnerhet om marken är snöbetäckt. Ehuru äfven om Venus kan sägas detsamma, som nyss är sagdt om Mercurius, nämligen att hon aldrig kommer i gynnsamt läge för iakttagelser, är dock det, som man i tuben och med andra hjälpmedel uppdagat om Venus, ganska märkligt. Först märker man, att hon ej alltid visar sig helt rund, utan likasom månen (och äfven Mercurius) i olika skiften, ibland som en half cirkel, ibland som en skära. Orsaken härtill är den, ätt Venus och de öfriga planeterna ej äro själflysande himlakroppar, utan lysa därför, att solens ljus faller på dem likaväl som på jorden och månen. På tillräckligt afstånd sedd,, måste äfven jorden lysa som en stjärna, men naturligtvis endast med sin solbelysta sida. Om vi tänka oss jorden sedd från det håll, hvarifrån solljuset kommer, måste hon synas helt rund, från sidan half rund och från den solen motsatta
