Sida 448
sidan helt och hållet mörk, d. v. hon synes icke alls. Äfven för Venus har Schiaparelli stadfäst samma egendomliga axelrullning som för Mercurius. Äfven där har således den ena planethalfvan ständig dag och den andra ständig natt. Genom detta egendomliga förhållande måste uppenbarligen de fysikaliska förhållandena på ytan vara utomordentligt olikartade med de på jorden rådande. Ytterligare har det blifvit upp-dagadt, att Venus har en luftkrets som vår, men nära dubbelt så tät, och att i denna tunga molnmassor ständigt äro lägrade. Af fig. 11 finna vi, att hon är ungefär jämnstor med jorden. Hon är i själfva verket knappt märkbart mindre. Årets längd är på Venus 225 dagar.
Jorden såsom världskropp.
Följa vi planeterna efter den ordning vi begynt, så träffa vi härefter på vår jord, som vi visserligen väl känna. Men hvarje sak har flere sidor, och jorden kan äfven betraktas från flere olika synpunkter. Här gäller det för oss att studera henne i egenskap af världskropp. Vi ha redan förut fäst vår uppmärksamhet vid hennes beroende af solen och hennes rörelser kring så väl denna som kring sin axel, uti hvilka förhållanden hon liknar flertalet bland planeterna, och hvarigenom hon just själf visas vara en ibland dem. Men då vi nu med vår kännedom om henne till utgångspunkt vilja studera de öfriga planeternas fysiska tillstånd, så skola vi söka att göra klart, huru jorden med allt, som är på hennes yta, skulle te sig utifrån världsrymden. Tänka vi oss förflyttade alltför långt bort, så skulle hon synas som en lysande punkt eller kanske ej alls synas. Vi välja därför ett afstånd, som är endast några tusen mil (fig. 12). På och öfver jordytan finnas land och haf, luft, moln, snö och ismassor med mera. Vi vädja till den erfarenhet vi fått, om vi någon gång bestigit höga berg. Hur ser jorden ut från dessa? Där nere i djupet sågo vi då vida grönskande fält, solbelysta och glänsande i guld-skimrande grönt, Vi sågo hafvet, än stilla, än upprördt, alltid mörkt, nästan svart, dock invid den grundare stranden något ljusare. Vi sågo skogar, där trädens toppar voro djupt under våra fötter; träden sågo så små ut, att knappast hvart och ett kunde urskiljas för sig, utan det hela liknade blåbärsris. Skogen syntes ej så ljus som de gräsbevuxna eller odlade fälten. Borta vid horisonten syntes många mil aflägsna bergmassor. Luften var alls icke töcknig, men likväl sågo vi, att någonting skymde blicken. Det var luften själf, som i djupa lager ej är fullkomligt genomskinlig, hvarför de aflägsna fjällen syntes likasom genom vatten eller i alla händelser med en skimrande blåaktig färgton, som påminner om himlahvalfvets. Men en slöja drogs för
