Sida 466
Världsbyggnaden.
Vi ha funnit vår jord mycket stor, så stor, att det tal, som betecknar hennes rymd uti för oss begripliga mått, icke kan fattas. Vi ha äfven funnit solens rymd så betydlig, att jorden i jämförelse därmed försvinner. Men själfva solen är ju ytterst ringa till omfång, jämförd med hela vårt planetsystem, i hvilket den yttersta planeten kretsar på ett afstånd, dit solens ljus framkommer nio hundra gånger svagare än till jorden. Nåväl - då skulle vi måhända föreställa oss, att vi häri lärt känna hela världsrummet till dess yttersta gränser. Men så är visst icke förhållandet, ty världsrymden har intet slut. Huru långt» vi än kunna hoppas att utsträcka våra undersökningar, återstår alltid oändligt mycket mer. Utanför vårt solsystem finna vi en tallös skara stjärnor, hvilka hvar och en för sig äro likartade med vår sol och måhända om kretsade af planeter liksom hon. I stället för att således solen skulle vara den enda styrande och härskande världskroppen, finna vi henne vara endast en bland många, ja, en bland millioner likar. Men hvarför se vi då ej hela fästet besatt af dessa mångtaliga solar? De synas där verkligen, ehuru de ej te sig som solar, utan endast som små ljuspunkter, de så kallade »fixstjärnorna», ty deras afstånd är så utomordentligt stort, att hela vårt solsystem därvid kan betraktas som en enda liten punkt i världsrymden. Tänka vi oss jorden och de Öfriga världskropparna samt de dem åtskiljande af-stånden sammankrympta ända därhän, att jorden blir så liten som ett litet, för ögat osynligt damkorn, så skulle likväl den allra närmaste bland de främmande solarna vara på ett afstånd af flere mil. Så aflägsna äro således de närmaste stjärnorna, men många gifves det, som äro på hundra- och tusenfaldigt så stora afstånd. Så vidt kringspridda äro således världsrymdens solar, af hvilka somliga äro ungefär jämnstora med vår sol, några mindre, men åter andra betydligt större.
Väl är det möjligt och troligt, att fixstjärnorna (eller stjärnorna i egentlig mening) likasom solen äro omkretsade af planeter eller att åtminstone åtskilliga af dem hafva sådana, men för det stora afstån-dets skull kunna dessa ej synas, ty om de icke lysa annorlunda än våra planeter, d. v. s. återkasta lånadt ljus, så blir detta ljus för svagt att nå fram hit. Men om vi än icke kunna se dessa planeter, så ha vi i stället fått erfara såsom ett mycket vanligt förhållande, att en sol kretsar kring en annan (s. k. »dubbelstjärnor»), ja, till och med att åtskilliga solar kunna tillsammans utgöra ett solsystem (mångdubbla stjärnor). Man ser ock, att på somliga en stor mängd stjärnor
