Sida 457
Kometer och meteorsvärmar
igenom koineteii, oaktadt denna kan vara tiotusental inil i genornskär-ning och oaktadt erfarenheten lärt oss; att jordens berg, sedda på några få mils afstånd, få ett matt och dunkelt utseende därigenom, att luften ligger emellan dem och oss. För öfrigt ha astronomernas räkningar utvisat, att frånvaron af alla märkbara störande inverkningar från kometerna på planeternas gång innebär ett bevis för de förras ytterst ringa massa, ehuru deras storlek ofta är mångfaldiga gånger större än jordens, ja, ehuru t. o. m. kometer funnits, hvilkas svans haft en längd, som öfverträffat af ståndet från solen till jorden. Man får därigenom klart, att, om kometerna kunna tänkas bestå af ett gasformigt eller annat finfördeladt ärnne, dettas täthet, i synnerhet inom svansen, måste vara så till den grad obetydlig, att vår luft i jämförelse därmed måste förefalla som en mycket starkt förtätad massa. Man kan under klara nätter rätt ofta få tillfälle att iakttaga hvad som kallas ett »stjärnfall», hvilket, såsom benämningen anger, »tyckes vara en stjärna, som med stor hastighet faller från himmelen. Blott helt liten eftertanke behöfs det likväl för att inse, att så ej kan vara fallet, ty redan kännedomen om, först att stjärnorna ej sitta fästa på ett himlahvalf, som det tyckes, vidare att de ej äro dessa obetydliga ljuspunkter, som de synas vara, och slutligen att det icke gifves någon anledning för ett »fallande» i någon viss riktning i världsrymden, utvisar, att något helt annat här torde försiggå. Här sker något vida anspråkslösare än en världs fall, ty det har blifvit visadt, att dessa s. k. »stjärnfall» äro endast små, i världsrymden fritt kretsande kroppar, som komma in i jordens luftkrets och genom den utomordentligt stora hastigheten och gnidningen emot luften uppvärmas, glöda och därigenom blifva lysande och synliga. Yissa dagar i året ser 'man stjärnfall i utomordentlig mängd, ja, understundom flere hundra tusen på samma natt. Man har lagt märke till att detta inträffar på vissa dagar i året, hvarvid särskildt den 10 augusti och den 14 november samt äfven den 28 november blifvit uppmärksammade. Vidare har man visat, att sådana stjärnfall härröra af s. k. meteorsvärmar, som ha sin gång kring solen i långsträckta banor, hvilka på de uppgifna dagarna träffas af jorden, på hvilken då ett ymnigt »stjärnfalls-regn» uppstår. Vidare har man uppdagat, att ett samband äger rum mellan dessa meteorsvärmar och vissa kometer eller att t. o. m. kometen och svärmen i grunden äro ett och detsamma. Därigenom är kometernas mystiska natur i någon mån utredd, om ej fullständigt förklarad.
Källa: Project Runeberg ·