Sida 443
skilja oss från den oriktiga föreställningen, att jorden är, som det kan tyckas, plan och orubblig till sitt läge, ty vi gå på ytan af ett klot, och den riktning vi kalla nedåt är emot medelpunkten i detta klot. Jorden förefaller oss orubblig, ehuru hon är i rörelse, och detta skola vi - vid närmare besinnande -- icke finna besynnerligt. Ty om vi till exempel befinna oss ombord på en ångbåt, som ligger stilla vid en kaj, och fästa uppmärksamheten vid en annan ångbåt, som ligger jämsides med vår, så händer det mycket lätt, att, om vår båt sätter sig i rörelse, vi kunna tycka, att det är den andra som går, eller tvärt om, när det är den andra båten som verkligen sättes i gång, så kunna vi tycka oss själfva med vår båt vara i rörelse. Detsamma ser man lätt äfven vid en järnvägsstation inträffa med två bantåg, som stå utmed hvarandra. För att klargöra sådana förhållanden har man att skilja mellan verkliga rörelser och sådana, som äro endast skenbara. Sker vår egen rörelse ojämnt och med stötar, så göra vi ej någon förväxling, men i öfriga fall ganska lätt.
Jorden har dels en verklig rörelse omkring sig själf, en vridningsrörelse eller »rotationsrörelse», hvilken sker kring den linje (jordens »axel»), som tankes gå genom hennes båda poler, och dels en rörelse omkring solen. Den första af dessa rörelser sker så, att jorden vrider sig ett hvarf på ett dygn, och vi märka den på det sättet, att det ser ut, som om allt utanför jorden, solen, månen, stjärnorna, i stället rörde sig. Den andra af jordens rörelser - den omkring solen - märkes ej heller annorledes än som en skenbar rörelse hos solen. Den första af dessa rörelser orsakar växlingen mellan dag och natt, den senare är orsak till de växlande årstiderna. Bevisen för att det verkligen är jorden, som i dessa båda fall rör sig, äro många och ovederläggliga.
Det är härigenom ådagalagdt, att jorden är en bland de planeter, som kretsa kring solen; hon anses ej mera såsom hela världens orörliga medelpunkt, såsom våra förfäder tänkte sig henne, hon är ej mer det förnämsta i världen. . De öfriga världarna ha hvar för sig fått en lika själfständig tillvaro som jorden - hon är deras like, ej mer, ej mindre.
Planeternas banor.
Kring solen ha jorden och de öfriga planeterna sin gäng. De stå alla till solen i ett förhållande af beroende. Utan henne skulle de alla förgås, öfvergå till förstelnade världslik, till gengångare, som i irrande färd skulle i den ödsliga rymden slitas än hit och än dit utan att någonstädes finna en varaktig fristad. Solen behärskar dem såsom familjens öfverhufvud, hon är deras moder, ur hvilkens sköte de en
