Sida 316
Bergbildningen.
De rent vulkaniska krafterna äro visserligen storartade och inverka på människans sinne förnämligast af det skäl, att de på kort tid och inför hennes ögon åstadkomma vidtgående förändringar. Väldiga vulkankäglor uppbyggas sålunda inom loppet af historisk tid, massor af fasta ämnen föras af de heta källorna ur jordens sköte och afsättas på dess yta, Jordbäfningar sönderspränga marken, och delar af jordskorpan sjunka in. Men dessa verkningar äro dock endast en obetydlighet mot sådana, som försiggå under årtusendens och åter årtusendens förlopp, fastän dessa just på grund af den långa tidrymden ej med samma lätthet kunna följas. Vi behöfva blott göra en jämförelse för att fatta detta. Se vi på en bergkarta öfver Europa och jämföra Etna, Vesuvius och intill dem liggande vulkanöar med t. ex. Alpernas bergmassa, på finna vi genast, huru underlägsna de förra äro de senare så till utsträckning som höjd. Visserligen reser sig Etna mer än 3000 meter öfver hafvet, men detta är endast ett enstaka berg, då däremot Alperna hafva att uppvisa den ena bergstoppen invid den andra ända upp till 4000 meter och därutöfver.
Alperna hafva icke några vulkaner inom sig, och deras uppkomst kan sålunda icke tillskrifvas några vulkaniska utbrott, Jordbäfningar eller dylikt. Likartadt är förhållandet med de andra stora bergskedjorna inom Europa, och gå vi därutanför, skola vi snart finna, att samma sak upprepas inom de öfriga världsdelarna. Bergskedjorna måste sålunda hafva någon annan orsak att tacka för sin tillvaro. I korthet kan sägas, att jordskorpans afkylning och den därigenom uppkomna sammandragningen ytterst äro orsakerna till bergskedjornas bildning.
I inledningen hafva vi sett, att enligt Kant-Laplacés teori jorden en gång varit ett alltigenom glödflytande klot, som långsamt af kyldes. Den fasta stclningsskorpa, som efter hand bildades, måste enligt fysikens lagar vid sin fortgående afkylning minskas i volym och sålunda sammandragas lika väl som det glödflytande inre. Men denna sammandragning måste inom den fasta massan alstra en spänning, som slutligen blir så stor, att den tvingas att skaffa sig luft, hvilket icke kan ske på annat sätt än därigenom, att vissa partier af jordskorpan sammantryckas och uppskjutas, medan åter andra nedsänkas i de hålrum, som bildats genom den inre massans hopdragning. I stället för vulkanismens nedifrån uppåt verkande kraft få vi sålunda här en. annan, som verkar horisontellt. Vidare är att ihågkomma att denna kraft icke yttrar sig ryckvis eller plötsligt, utan som en långsamt, men oupphörligt verkande rörelse i jordskorpan och därför också benämnts
