Sida 440
Betraktar nian en solfläck dag från dag, så ser nian, dels att den är ganska föränderlig, dels att den har en rörelse öfver solytan, beroende däraf, att den deltager i solens vridning kring axeln. På ungefär två veckor hinner fläcken gå från den vänstra till den högra randen. Fläckarna äro, som af det föregående framgår, håligheter eller gropar i solytan. Storleken är mycket växlande, från knappast skönjbara till sådana, hvilkas rymd är femtio gånger större än jordklotets eller mera.
Man har i solen med hjälp af spektralanalysen funnit väte, natrium, järn, nickel, magnesium, zink, koppar med flere ämnen. Ämnen, som man icke funnit i solen, äro arsenik, bly, kvicksilfver, silfver m. m., hvarmed likväl naturligtvis icke är sagdt, att de ej finnas där. De kunna ju finnas där, utan att man ännu lyckats påvisa dem. Vidare synas ämnen förekomma i solen, hvilkas tillvaro på jorden ännu ej är ådagalagd.
Hvad vi hittills sagt oni solen kan sammanfattas däri, att solen är ett glödande gasklot af en oerhörd storlek och med en värmegrad så hög, att de mest svårsmälta metaller där förekomma förflyktigade, eller i gasform; att denna gasmassa på ytan genom afkylning har antagit en på ett egendomligt sätt förtätad form; att från själfva ytan, men ej från den inre massan, det starka ljuset utstrålar; vidare att stora omstörtningar i solmassan oupphörligen förekomma, hvarvid de lättaste ämnena, hufvudsakligen vätgas, utslungas i form af tusentals mil höga flammor (protuberanser) samt rubbningar förekomma i det lysande skalet, så att den inre, ej starkt lysande massan blottas och en s. k. solfläck uppkommer.
Solens värmeutstrålning.
I hvarje ögonblick utstrålar solen värme emot jorden. Vi kunna ibland känna, att denna är mycket liflig. Tänka vi oss värmet öfver en större yta saroladt, så är det för visso ganska mycket, ty på en varm vårdag se vi t. ex., huru solen på några timmar förmår att genom upptinande sammansmälta ett snöfält ganska mycket, oaktadt solstrålarna verka allra minst på hvita föremål. Men solen lyser på en gång öfver halfva jorden, det vill säga öfver två och en half millioner kvadratmil af jordens yta. Det är således i det hela en oerhörd värme* flod, som kommer jordytan till godo. Denna värme skulle vara ännu större, om den ej i ganska hög grad dämpades af jordens luftkrets. Slutligen, och framför allt måste vi besinna, att solen strålar ut värme åt alla håll, ej blott i den riktning, däråt jorden finns. Från solen sedd, ser jorden utomordentligt liten ut, endast som en klar stjärna, och därför är det tydligt, att de värme- och ljusstrålar, som råka falla
