Sida 459
kunna förenas till en planet, blefve hans tvärlinje ej mera än omkring 70 mil och hans rymd blott en sextusendel af jordens. Angående dessa små planeters uppkomst har man förr tänkt sig sannolikheten af att en. större planet haft sin bana ungefärligen midt uti den ring, där nu dessa småplaneter kretsa, och att denna planet genom någon häftig explosion söndersprängts i en mängd smärre stycken, hvilka sedan hvar för sig kretsat som själfständiga planeter. Detta antagande kan dock af flere skäl ej gillas, utan synes det böra antagas, att de bildats hvar för sig.
Jupiter.
Jupiter heter den planet, som är den första af de stora och som för öfrigt är den största af dem alla, till och med mer än dubbelt så stor som alla de öfriga planeterna tillsammanstagna. Hans bana är mer än 5 gånger vidare än jordens; afståndet från solen utgör nämligen 78 millioner mil. Arets längd är 4333 dagar eller 50 dagar mindre än 12 af våra år. Jupiters tvärlinje är mer än 11 gånger större än jordens eller 14170 nymil, och hans massa är 309 gånger större än jordens. Då man känner Jupiters utomordentliga storlek, skall det ovillkorligen öfverraska, att dygnet där är ej ens hälften så långt som vårt, endast 9 timmar 55 minuter 34 sekunder. Detta är dock ett förhållande, till hvilket man vid första blicken på Jupiter genom tub bör kunna sluta, t}7, såsom fig. 11 visar, är Jupiter långt ifrån rent klotformig, utan har en betydlig afplattning, som genast utan mätning faller i ögonen. Under det jordens axel genom, polerna är endast omkring 4 mil kortare än ekvatorns tvärlinje, är denna skillnad på Jupiter omkring l 000 mil. Lätt nog inses att afplattningen just är en verkan af rörelsen kring axeln eller den s. k. rotationen och att afplattningen är desto större, ju hastigare rotationen är. En blick i tuben eller på vår nyssnämnda bild visar oss genast det anmärkningsvärda i Jupiters utseende. Tvärs öfver ytan synas mörka och ljusa band, som äro jämnlöpande sinsemellan och äfven med planetens ekvator. Dessa band kunna ej tillhöra den fasta ytan, om Jupiter har en sådan, ty de undergå oupphörliga förändringar. Snarare skulle de vara att jämföra med våra moln. Ingenstädes synes en fullkomligt oföränderlig punkt på Jupiters yta, utan öfver allt är denna täckt af de tunga molnbildningarna i den täta atrnosferen. Att upprätta en karta öfver Jupiter låter sig därför icke göra, emedan allt är föränderligt likasom på solytan. Flere omständigheter gifva vid handen, att denna systemets jätteplanet ännu ej på ytan fullständigt antagit fast form, utan att han ännu delvis är af solens natur. Han är sålunda till någon liten grad
