Sida 163
Parasitism (snyltgästning).
Det tyckes, att allt i naturen borde vara naturligt, men det är dock icke så. Att organismer alstras, som från början äro missbildade, är onaturligt; likaså i viss mån, att sjukdomar angripa och förkorta lifvet. Visserligen måste det anses fullt naturligt, att bakterier, trikiner, binnikemask och en del andra lefva parasitiskt eller såsom snyltgäster hos djur och växter, så mycket mer som de icke kunna tänkas existera på annat sätt. Men det finnes å andra sidan djur och växter, som i början föra en själfständig tillvaro, men sedan, i stället för att utveckla sig i frihet och till större fullkomlighet, sjunka nedåt och blifva parasiter hos andra. Det förra är en medfödd, naturlig parasitism, det senare en förvärfvad, onaturlig.
Såsom naturliga parasiter få inom växtriket anses alla svampar, mögel och de ännu lägre bakterierna. Bland högre växter kan misteln (Viscum) tjäna såsom exempel. Denna ständigt grönskande buske, som hos oss sparsamt förekommer på löfträd, nedsänker sugrötter mellan »värdens» ved och bark och beröfvar denne en del af hans näringssafter. De klibbiga fröna fastna lätt på trädens grenar och gro dar. Trastarna bidraga att sprida dem. Inom djurriket äro de förut skildrade? binnikemasken och trikinen äfvensom spol- och lefvermaskar m. fl. naturliga parasiter. I deras utveckling förmärkes intet tillbakagående.
Vi komma nu till de onaturliga parasiterna. Dessa äro naturens krymplingar, vansläktade oduglingar, som visserligen äfven de ärfva parasitvanorna, men hvilkas utveckling visar, att de ursprungligen varit ämnade för ett lif i frihet. Detta slags parasitism är ett brott mot naturens lagar, som naturen icke lämnar ostraffadt. I humlegårdar, på nässlor, på lin- och klöfveråkrar träffas ej sällan en trådlik, snärjande växt med oftast rödletta blomhufvud, hvilken benämnes snarrefva (stundom dådra). Vid närmare undersökning finner man, att den icke blott slingrar sig omkring humlen, linet o. s. v., utan sitter fast vid dessa växter och medelst sugrötter hämtar näring ur dem. Men snarrefvan (Cuscuta) har icke från början varit parasit; hennes frön hafva helt naturenligt grott på marken, och först då plantan blef några centimeter lång, hakade hon sig fast vid en närstående växt och började lefva på dennes bekostnad i stället för att själf hämta sin föda ur jorden. Men denna lättja straffar sig själf, och straffet består i förlust af rötter, grenar och blad. De organ, som icke nyttjas, förtvina och dö. Inom djurriket är denna onaturliga parasitism vanligare. Ehuru själf icke parasit, kan eremitkräftan lära oss, huru parasitvanor uppstå. Detta djurs framkropp liknar med sina knipklor och skaftade ögon i
