Sida 154
Förklädnad och skyddande likhet.
båda fallen liknar ett blad. Där träffar man också de s. k. vandrande pinnarna, 2-3 decimeter långa, men endast ett par centimeter breda insekter, betäckta af bladlika utväxter och liknande löfklädda grenar. Detta slags skydd, som brukar kallas »maskering», förekommer mera sällan hos högre djur: krokodiler likna på afstånd vid stranden uppkastade trädstammar, giraffer förtorkade träd, flodhästar och noshörningar stenar o. s. v.
Stundom händer, att ett djur, som är utsatt för ifrig förföljelse eller saknar försvarsmedel, antagit likhet med starkare eller ej förföljda djur. Denna företeelse har man kallat förklädnad eller härmning.
Bland däggdjuren torde man svårligen finna något exempel på detta slags skyddande likhet, så vida man ej som sådant vill betrakta det förhållande, att pungdjuren på Nya Holland kunna uppvisa motsvarigheter till flere högre ordningar och i följd däraf också benämnas pungapor, pungmårdar, punguttrar, pungharar o. s. v. Ej heller bland fåglarna äro exemplen många. Att göken liknar en hök kan måhända vara af något s^agn för honom. Men längre ned på skapelsens trappa blifva fallen talrikare. I Amerika härmas de giftiga korallormarna (röda med täta, svarta bälten) af en oskadlig art så fullkomligt, att en närmare undersökning är nödvändig för deras särskiljande. I samma trakter finnes en nattfjäril, som härmar en kolibri. Ett par flugarter, som tränga in i bikupor för att där lägga sina ägg, likna bina och komma därför oantastade in. Hos oss finnes en fjäril, som liknar ett bi. I många varma länder förekomma fjärilar och larver, som af en eller annan orsak försmås af insektätande fåglar. Flere insekter af helt andra släkten och familjer härma deras utseende och skyddas därigenom.
Åtskilliga djur - såsom vissa skalbaggar och spindlar - låtsa sig vara döda för att undgå fienders uppmärksamhet. Andra äga skydd i sin storlek, sin tjocka hud, sin snabbhet eller sitt gift. Där skyddande likhet saknas, behöfves den ej. Sobeln växlar ej färg om vintern, ehuru han är ett nordligt djur. I stället klättrar han med utmärkt skicklighet. Strutsens yttre skänker honom intet skydd, men hans snabbhet och ödsliga vistelseort äro skydd nog. Tama arter blifva brokiga och förlora det skydd, som den enkla, likartade färgen skänker deras vilda stamförvanter. Den vilda klippdufvan är grå som klipporna, bland hvilka hon lefver. Den tama varierar i det oändliga till form och färg. Hon behöfver icke naturligt skydd, hon beskyddas af sin ägare. Detsamma gäller om hästar, hundar, boskap o. s. v.
Källa: Project Runeberg ·