Sida 144
Allmänna betraktelser.
144
uppförande. I stället för att gå upp stannade han på gården och skällde, ända till dess man hämtade honom, och då ville han nödvändigt bäras. Som detta var tämligen besvärligt, enär jag bodde tre trappor upp, sökte jag få reda på orsaken till hans beteende. Det befanns då, att i första våningen bodde en något större hund af samma ras, som brukade passa på och »klå» honom, när han gick uppför trapporna; därför tordes han ej gå ensam. Jag tog då min lilla »Boz» med mig och gjorde visit i det fientliga lägret. En bekantskap formerades, som å vovvarnas sida snart öfvergick till innerlig vänskap, och från den stunden gick Boz utan fruktan i trapporna. Han blef någon tid därefter bekant med en katt, i hvars sällskap han muntert tumlade onx, och då denna slutade sitt unga lif mellan en rapphöns-hunds mordiska käkar, visade Boz alla tecken till djup sorg. Ännu en hundhistoria, den sista. Charles Anderson berättar i »Sjön Ngami» om en liten tik, bastard af råtthund och bulldogg, som hyste ett synnerligt agg till de öfverallt kringsmygande schakalerna. Så snart en sådan kom i hennes närhet, kröp hon tillsamman och låtsade stor förskräckelse. Den eljest så fega schakalen blef därigenom modig och närmade sig det förmodade bytet. Men nästa ögonblick flög hunden i strupen på honom likt en katt och släppte icke sitt tag, förrän schakalen var död.
Hästen, »vårt ädlaste husdjur», visar ofta prof på godt minne. Arabiska hästar blifva vilda af glädje, om de - äfven efter åratals förlopp - få se människor från sitt hemland. Behandlas hästen väl, är han lätthandterlig och gör villigt sitt arbete. Stridshästen hjälper ryttaren att slåss, biter och sparkar kring sig; brandkårshästen skalf-ver af ifver, då han hör signalen, rusar till brandstället i rasande galopp, men står sedan som ett lamm, under det att släckningen pågår. .
Inom fåglarnas klass är dufhöken sedan gammalt känd för sin slughet. För att icke hönsen skola se honom och hinna gömma sig, plägar han hålla sig nära marken, då han nalkas en gård, stryker tätt intill taket och slår plötsligt sina klor i bytet. Hönsfåglar och gäss äro ingenting mindre än dumma, oaktadt de i detta afseende hafva blifvit till ett ordspråk. Se på tuppen, där han gravitetiskt spatserar i hönsgården - ser han dum ut? Högmodig och egenkär är han kanske, men icke dum. Han vakar öfver hönsgårdens säkerhet, och äfven småfåglarna upphöra med sin sång, då tuppen låter höra sitt varningsrop. - Att hönsen värpa i nässlorna är ingenting ovanligt, men att de sedan tala om, att de gjort det, torde vara mindre vanligt. Emellertid inträffade på ett ställe, att en höna nästan dagligen infann sig i förstugan under ljudligt kacklande, och om någon då följde henne, sprang hon före till platsen, där ägget var lagdt. I Indien är det en känd sak, att tigrar och påfåglar ofta träffas tillsamman. Detta har sin
Källa: Project Runeberg ·