Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium

som smältan ur en masugn eller den ur en vulkan framvällande lavaströmmen först stelnar på ytan, medan massan i det inre ännu är i flytande tillstånd. Den första fasta skorpan var naturligtvis ganska tunn och kunde icke motstå den innanför varande smälta flytande massans påtryckning, då denna utan tvifvel var stadd i ständiga strömningar, utan remnade och söndersprängdes, hvarvid den inre massan trängde upp i sprickorna, utbredde sig öfver de fasta delarna, i sin ordning stelnade och pä detta sätt förstärkte afsvalningsskorpan. Vid fortgående afsvalning sammandrogs denna, sprickor bildades, stycken lössletos och förflyttades, nya smältmassor trängde fram, med ett ord storartade förändringar försiggingo på den jungfruliga jordytan.

»Och jorden var öde och tom, och mörker var på djupet» heter det i bibelns skapelsehistoria. I all sin korthet framställer detta stycke en bild af förhållandet, sådant det bör hafva varit på jorden närmast efter bildningen af afsvalningsskorpan. Icke allenast luftens och vattnets beståndsdelar, utan äfven en hel del andra ämnen förekommo då i gasform och måste hafva bildat en för solstrålarna ogenomtränglig molnmassa. Det bör hafva förflutit en lång tid, innan vattnet i flytande form kunde afsätta sig på den ännu starkt upphettade jordskorpan, och först sedan detta åtminstone till någon del skett och luften äfven blifvit befriad från andra ämnen genom deras öfvergång i flytande tillstånd, kunde solstrålarna genombryta töckenmassan och det »varda ljus» på jorden. Af astronomernas undersökningar känna vi, att Jupiter, efter alla tecken att döma, befinner sig i ett tillstånd, som i mycket svarar emot den här lämnade bilden af jordens urtillstånd. Jupiter är icke fullt afsvalnad och omgifves i ekvatorstrakten af ett tätt molntäcke, rikligt mättadt med vattengas och andra gaser, som icke i flytande form kunna afsätta sig på planetens upphettade yta. Dessa molnmassor äro för öfrigt oupphörligt i rörelse, hvilket angifver, att storartade förändringar försiggå på denna i förhållande till jorden väldiga planet.

Jordens afsvalningsskorpa finnes säkerligen icke mera till såsom sådan; den har varit utsatt for en hel del förändringar, hvilka vi i det följande närmare komma att taga i betraktande, och skulle några spillror af densamma verkligen finnas i behåll i oförändradt skick, hvilket man visserligen kan tänka sig vara förhållandet inom djupare ned belägna delar af jorden, så är det endast ringa sannolikhet för att något mänskligt öga skall komma att se och igenkänna dem, liksom hittills ingenting anträffats, som kunnat säkert bestämmas såsom en lämning af detta första hölje. Under jordens fortgående utbildning hafva nämligen dess fasta delar ständigt varit utsatta för inverkan af olika krafter och ombytt form och utseende, ofta flere gånger.