Sida 287
Jordens fysiska beskaffenhet
128?
och på 30 kilometers djup till + 1000° o. s. v. Tänker man sig värmegraden tilltaga på detta sätt, skulle denna på ett djup af 60 kilometer vara så hög, att alla bergarter vore i smält tillstånd. Af fysiken känna vi emellertid, att en massa, som är utsatt för starkt tryck, smälter först vid en högre temperatur, än då intet tryck förefinnes. Häraf kunna vi sluta, att stenmassorna i det inre ej behöfva tänkas vara i smält tillstånd förr än på ett vida större djup än det ofvan angifna och att den fasta delen af jorden sålunda bor hafva en mäktighet, som öfverstiger 60 kilometer. Emellertid hafva flere vetenskapsmän antagit, att jordens inre ännu är en glödflytande massa, en rest från den tid, då hela jordklotet hade denna beskaffenhet. Andra åter anse, att icke hela den inre massan är flytande, utan till följd af det ofantliga tryck, för hvilket den är utsatt, åtminstone till större delen är fast. Hurudant jordens inre än må vara beskaffadt, så mycket är emellertid klart, att det måste härbergera en ansenlig mängd värme. Otaliga bevis för tillvaron af denna värme finnas, och vi skola i det följande lära känna flere storartade yttringar af densamma.
Jordytan betäckes till nära 3/4 af vatten, som dock är ganska ojämnt fördeladt. Norra half klotets landmassor utgöra närmare 2/5 och sålunda hafven omkring 3/5, medan inom södra halfklotet kontinenterna och öarna utgöra l/i, under det att % utgöras af haf.
I afseende på fastlandets utbredning och beskaffenhet för öfrigt kan här vara nog att påpeka ett par hufvudpunkter, som från geologisk synpunkt äro af ganska stor vikt.
Fastlandet är i stort uppdeladt i två af hvarandra oberoende kontinentalmassor, den östra bestående af Europa, Asien och Afrika och den västra af N. och S. Amerika. Till den förra sluta sig de australiska ögrupperna. Dessa båda kontinenter äro ungefär på midten genom inträngande hafsvikar uppdelade i en nordlig och en sydlig hälft. Europa och Asien bilda sålunda en nordlig landmassa inom den förra med det genom Medelhafvet och Röda hafvet afgränsade Afrika i söder. Det smala näset mellan dessa båda haf svarar emot Panamanäset, som förbinder N. och S. Amerika.
En annan egenhet i kontinenternas byggnad, som också genast faller i ögonen, är bådas karakteristiska afemalning mot söder. Mot norr äro kontinentniassorna hopade nära hvarandra och gå högt mot polen; söder ut gå de alltmer ifrån hvarandra och utmynna kil-formigt i S. Amerikas, Afrikas samt Australlandets sydspetsar, hvilka å sin sida äro jämförelsevis långt aflägsna från Sydpolen.
Hvad å andra sidan höjdförhållandena på jordklotet beträffar, vilja vi här endast vidröra en egendomlighet i de olika bergskedjornas utsträckning inom de båda stora kontinenterna, hvilken utbildning i geologiskt hänseende är af stor betydelse, såsom den österrikiske geo-
Källa: Project Runeberg ·