Sida 330
Det organiska lifvet
skenbart obetydliga förändringar blifva dock under tidernas lopp märkbara, och härigenom fästes vår uppmärksamhet på en af de viktigaste faktorerna för uppfattningen af den geologiska verksamheten, nämligen tiden. Människans framträdande på jorden tillhör en geologiskt taladt ung tid. Först under det sista geologiska skedet, under den s. k. kvartärtiden, har hon lämnat säkra spår af sin tillvaro. Hon lefde
under istiden i norden inom mellersta Europa tillsammans med de stor växta djurarter, som karakteriserade Europa vid denna tid, såsom mammuten (en stor, med lång ragg beklädd elefant), noshörningen (beklädd med ulligt hår), jättehjorten (med horn, som mätte 4 m. mellan spetsarna), uroxen (ännu kvar-lefvande i Litauens skogar), grotibjörnen, grotthyenan, vildsvinet o. s. v.
Att människan, alltifrån det hon ur skaparhanden utgick, äfven i sin mån bidragit till jordytans förändring är naturligt. Grenom sin stigande
odling har hon allt mer och mer kunnat använda henne för olika ändamål. De vida fält, som en gång betäckts med inlandsis eller af stäppernas sand, hafva genom hennes åtgörande och genom tillgodogörande af alla naturens hjälpmedel, hvilka icke få lämnas ur betraktande, blifvit förvandlade till sädesbärande åkerfält, fruktträdgårdar, vinodlingar, betesmarker och mera dylikt, hvaraf millioner och åter millioner människor och djur hafva sin näring. Af skogarnas träd och bergens sten samt de konstprodukter hon vetat att tillverka uppbygger hon sina bostäder, och medelst tillgodogörande af andra hjälpmedel, hämtade ur naturens rike, fortgår hon ständigt mot en allt högre civilisation. Med fullt skäl skulle man också därför kunna benämna kvartärtiden människans tid.
Fig. 88. Mammuten.
Eugene Svedmark.
Källa: Project Runeberg ·