Read Runeberg

Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium

Originalsida 393
Originalsida 393
Originalsida 392
Originalsida 393
392–393

Sida 393

Magnetism

lättrörlig och närmar ett järnstycke intill den, så drages magneten. Alltså magneter och järn draga hvarandra.

Magneten drager märkbart icke blott järn, utan äfven de andra metallerna, hörande till järngruppen. Äfven alla andra kroppar åverkas af magneter men i mindre mån, så att några dragas, andra stötas bort, t. ex. vismut. De kroppar, som dragas af magneten, kallas paramagnetiska; de, som stötas bort, kallas diamagnetiska.

Fig. 51.

När en kropp magnetiseras, ändra molekylerna (elektriska strömmar) sitt läge; därtill behöfves hos olika kroppar olika stora krafter. Hos stångjärn är den kraft, som håller molekylerna i det en gång intagna läget (koercitifkraft), mindre än hos härdadt stål. Detta är orsak till att magneter göras af stål, ej af vanligt järn, i hvilket molekylerna efter den magnetiserande kraftens upphörande genast återtaga sitt förra läge.

Upphänges en magnet på en spets (fig. 52) eller med en tråd så, att den kan fritt vrida sig i horisontalplanet, ställer den sig så, att den ena ändan pekar nära nog mot norr, den andra mot söder. Den förra kallas nordända, den senare sydända.

Fig. 52.

Närmar man ändarna af två magneter mot hvarandra, finner man, att nordända drager sydända, men bortstöter nordända, d. v. s. liknämniga ändar (poler) repellera, oliknämniga attrahera hvarandra.

När vi upphänga en magnetnål så, att den är rörlig i horisontalplanet, ställer den sig, som sagdt, nästan i norr och söder. Den linje, som tankes gå från pol till pol i magneten, kallas magnetisk meridian. Vi kunna tänka oss en mängd sådana uppdragna på jordytan; alla skära hvarandra i två punkter, som kallas jordens magnetiska poler, hvilka ligga något på sidan om de geografiska polerna. Linjer, dragna på jordytan genom de geografiska polerna, kallas geografiska meridianer. Det är några ställen på jordytan, där dessa båda slag af meridianer sammanfalla; på alla andra skära de hvarandra. Den vinkel, som de bilda med hvarandra, kallas deklination (missvisning). Uti större delen af Europa och hela Afrika samt Atlanten är missvisningen västlig; uti större delen af Asien och Amerika samt Stilla oceanen är

Källa: Project Runeberg ·