Sida 436
Planeternas banor
436
gång utgått. Af henne mottaga de all näring för sin tillvaro. Hon delar med sig åt alla, men mottager intet af dem.
Planeternas rörelser ske uti nästan cirkelformiga banor, där solen befinner sig nära medelpunkten. Sättet, huru de röra sig, förtydligas af vidstående bilder, där man kan se, att de alla gå i samma led (eller i våra figurer i motsatt led mot visaren på en urtafla) samt för Öfrigt alla i samma plan.
Sedan äldsta tider äro fem bland planeterna kända, nämligen Mercurius, Yenus, Mars, Jupiter och Saturnus. De gamla kallade äfven solen och månen planeter och ansågo därför dessa vara sju till antalet. Närmast solen röra sig Mercurius och Venus och utanför dem jorden, såsom synes af, vår första bild, som är ritad efter den måttstocken, att en millimeter föreställer en million mil. Af bildas hela vårt planetsystem i samma skala, så skulle den yttersta planetbanans tvärlinje bli nära en meter och därför ej få rum på papperet. Det är därför nödvändigt att ytterligare förminska de yttre banorna, som i vår andra bild synas i sådan skala, att en millimeter föreställer tio millioner mil eller 10 gånger mindre skala än förra bilden. Här se vi innerst jordens bana, ty de två eljest innersta banorna blifva för små att kunna urskiljas. Utanför jorden kretsar planeten Mars, och utanför honom finna vi ett bredt bälte, som innehåller banorna för ett mycket stort antal så kallade »småplaneter», som alla äro för små att kunna synas
Fig. 9. De tre innersta pia- för blotta ögat och därför i äldre tider ej voro netbanorna. l millimeter i ..- i AU n i i .. .. . o
motsvarar 1000000 mil. kända. Alla bland dem äro ännu e] funna, ty
fortfarande upptäcker nian inom samma bälte
åtskilliga hvarje år. För närvarande (1893) äro .nära 400 stycken kända. Utanför dem finna vi vidare planetsystemets största planet, Jupiter, sedan Saturnus. De båda yttersta hafva ej varit kända i äldre tider, ty ehuru de väl äro stora, är det dock svårt att se dem för deras svaga ljus och deras stora afstånd. Ingendera är synlig för blotta ögat. Uranus upptäcktes år 1781 och Neptunus år 1846. Om ytterligare utanför Neptunus kretsa ännu en eller flere planeter, veta vi ej. Likaså kan ej heller med full säkerhet sägas, om möjligen någon ännu ej upptäckt planet går närmare solen än Mercurius. Emellertid är vårt solsystems tvärlinje, så vidt vi nu känna det, 897 millioner mil. Ljuset behöfver för att komma från solen till den yttersta planeten, Neptunus, 4 timmar 9 minuter.
Flere bland planeterna äro på sin väg om kretsade af andra mindre himlakroppar, kallade månar. Jorden har, som bekant, en måne, Mars har 2, Jupiter 5, Saturnus 8, Uranus 4 och Neptunus 1. Med
Källa: Project Runeberg ·